Apropå inlägget nedan så håller jag just på att läsa en alldeles fantastisk bok, Born to Run, om just träningsglädjen och tjusningen av att lära känna sin kropp – och våga lita på den.
I ett avsnitt berättar han om en tjej som kutar utav bara helsicke. Hon är som ett väsen som bara flyger över vidderna, lite härligt knäpp på alla möjliga sätt, men som springer av livsnödvändighet.
För att hon var född att springa.
Lite i förbifarten så berättas det att hon tidigare var en bulimiker som hittade ett annat sätt att hantera livet.
”There was never anything really wrong with Bonnie that couldn´t be fixed with a little more of Bonnie.”
Och det där landar så himla pang-i-planeten på mig. För många ätstörningar handlar inte så mycket om att vara duktig som så många felaktigt tror – utan denna förbannade tvångssyndrom om att alla måste vara så himla LAGOM jämt. Få bulimiker är lagom. Det är liksom själva grejen – att så många av kvinnor tvingas vara lagom när de är så otroligt mycket mer. Det är som en tvångströja eller tre storlekar för små skor som vi tvingas in i.
Inte konstigt att så många kvinnor bedövar sig med mat.
Eller bingo.
Eller alkohol, eller vad det nu råkar bli som står närmast.
Jag vill slåss för kvinnors rätt att vara mycket! Far out mycket av allt det vi vill vara. För mycket, om det behövs! Först då kan vi vara fria – och må bra. Heja alla för-mycket-kvinnor! Heja!
6 kommentarer
Amen. Ut och förmera er!
Ja, du är ju the Fucking Queen of the Universe. Haha, bara det är så underbart. Så du vet ju. Inte förminska, förmera!
Hillevi, jag håller med dig i din slutkläm. Det krävs jämlikhet för att det ska kunna bli frihet. Det är förbaskat märkligt att det är skillnader mellan kvinnor och män. Och att det fortfarande, 2011, är så. Olika värden tycks det dessutom vara. Uppenbarligen är en man värd mer. Det är tydligt på arbetsplatser där en man och kvinna kan arbeta med exakt samma arbetsuppgifter, lika mycket, lika ansträngande, lika höga kompetenskrav men ändå tjänar mannen mer än kvinnan. Vi har långt kvar innan det är jämlikhet mellan könen.
Kvinnor kämpa på – män, var manlig och ställ krav på jämlikhet!
Och det är förbaskat märkligt att en man hyllas om han är stark och springer ultralopp och tränar militärträning och spelar fotboll fjorton gånger per dag. Då är den ingen som snackar om ”manisk”. Det handlar inte ens om jämlikhet längre, det handlar om att vi alla får vara de vi är. Fullt ut. Ut och förmera er, som Mia säger.
Lider också av denna lagom-mani. Men folk blir rädda när kvinnor kör sitt eget lopp och sätter igång och kväver så gott de kan. Och de kan.
När ska vi sluta vara rädda för varandra? Kan jag undra ibland. Det finns långt större hot än glada starka kvinnor.