Rapport från en sjukstuga

Nu ska jag berätta hur det känns att ha streptokocker: Inget roligt alls. Jag minns inte när jag var så här sjuk senast. Det är fascinerande att se hur ont det kan göra i en kropp – utan att ha tränat.
Jag har till och med ont i händerna!
Väldigt märkligt.
Och så har jag frossa. Sådär så jag måste ligga under ett varmt täcke med en kudde mellan knäna (för att det gör ont när de ligger mot varandra) och ändå vill jag ha mössa.
Jag har ont i huvudet, i nacken, i axlarna, i ryggen, i magen, i låren, i knäna och i smalbenen.
Men allra ondast har jag i halsen. Det känns som om någon har knycklat ihop ett grovkornigt sandpapper och tryckt ner i halsen. Och när jag försöker vrida på huvudet sitter en lika stor ond boll under örat och spänner. Som en gummibandsboll från helvetet.
Ajajajajajajajajaj, som Lena Nyman skulle ha sagt.
Och man skulle väl kunna tänka sig att man fick vila då. Vila sig frisk.
Men vad tror ni händer? Jo, då ställer sig Gunnar vid diskbänken och skivar gurka och passar på att hyvla av sig en bit av högertummen också.
Han gillar inte blod, Gunnar, så det var livat värre.
Bing! så blir streptokockmamman pigg som en mört och fixar tryckförband och stoppar blodflödet och hittar en ask med gömda sterila kompresser och agerar sjukvårdskunnig.
Sedan – Bong! – så blir jag lika trött igen och stupar som en strandad säl i soffan.
Men i morse, när vi skulle byta bandage så insåg jag mina begränsningar som sjuksyster.
”Neej, du, vi får nog låta en doktor titta på det här i alla fall.”
Då fick jag för övrigt lära mig att man måste sy ihop kroppsdelar inom sex timmar från själva olyckstillfället, sedan är det för sent. Men ett bra förband kunde de erbjuda på akuten.
Bing! Så fick man bli en pigg mamma igen. Jag lyckades till och med skriva en krönika mitt i trebarnskaoset. Och efter en timme kom Gunnar hem från akuten med en sådan där söt fingertuta. På högertummen. Och både han och jag inser att det är en himla massa man använder högertummen till.
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan – Bong! – hur det känns att ha streptokocker. Jo, för sedan är det ju febern också. Man har varma händer och varma fötter och varma ögonlock och man andas varm luft genom näsan, som världens mest inbyggda varmluftsaggregat, och blir helt fascinerad av det. Jag kan ligga en hel minut och bara andas genom näsan och bli lite fnissig.
Annars är det få ljusglimtar med att ha streptokocker, om man säger så.
”Men jag tycker att det är roligt att vara sjuk”, säger femåringen. ”För då får man äta glass”.
Ja, det skulle väl vara det, då.