Efter min krönika i Metro är det så många som skriver och berättar om sina svåra biverkningar efter gastric bypass-operationer. En av dem är signaturen A, som gjorde en operation för fyra år sedan. Jag har fått hennes tillåtelse att publicera hennes mail på bloggen:
Hej!
Vill tacka för att du uppmärksammar fetmaoperationerna och bristen på uppföljing.
Opererades själv för fyra år sen och det har i stort inte varit uppföljning alls. Blev inkallad till kontroll ett år för sent med kommentaren ”Oj, du skulle ha varit här för ett år sen, det måste ha blivit miss”.
Jag har fått en massa biverkningar och trots att jag påpekade dem vid kontroll har det inte följts upp något. Framför allt så fick man ingen info om det innan operationen. Hoppas att det blir en förändring med mediabevakning.
hälsningar A.
Svar: Tack själv. Jag blir så ledsen när jag hör din och andras berättelser om bristen på stöd efter operationen.
Vad är det för biverkningar du har fått?
Hur har du klarat dig, trots detta? Har du stöd från andra eller har du försökt hantera det ensam?
Jag hoppas också att alla kan bli lite klokare – om vi pratar och skriver om det.
Varma hälsningar
Hillevi
Hej igen.
Ja, var ska jag börja?
Dumpningen förstås. Om jag äter fel, för fort eller så kan den komma ändå. Märker att jag är känsligare om jag har det stressigt. Men den var jag medveten om och har lärt mig leva med. Och jag dumpar inte på allt, så jag försöker undvika det jag vet jag inte tål.
Hypoglykemi. Jag kan precis som en diabetiker gå ner för lågt i blodsocker. Första gången var en obehaglig upplevelse. Jag blev medvetslös och krampade i livsmedelsaffären. Så nu måste jag ha druvsocker i fickan. Jag har lärt mig leva med det med, nu vet jag ju vad jag måste göra när jag får en ”känning”
Det som har varit svårare är att jag gled in i ett alkoholmissbruk som jag kämpar med. Din krönika hjälpte mig när jag förstod att jag inte var ensam om det, tack!
Och precis efter operationen gick jag in i en djup depression. Jag pratade inte på tre månader. Nu känner du inte mig, men jag är i vanliga fall en riktig pratkvarn så min familj och vänner var väldigt oroade. Jag låg i stort sätt i sängen, tittade i taket och teg. Det vände tack och lov, men jag skulle önska att jag hade varit förberedd så jag då hade haft möjlighet att förstå det som hände mig. Tydligen så kan det hända efter ett stort ingrepp i kroppen, behöver inte vara Gastric Bypass.
Jag är fortfarande glad över att jag gjorde operationen. Jag var på väg att utveckla Diabetes typ 2 så jag har ändå ett hälsosammare liv idag. Men det måste bli bättre uppföljning och bättre information innan en sådan här livsavgörande operation.
Jag har som tur är goda vänner och en underbar familj, så jag har fått stöd. Men de är ju inte experter på området och har inte kunnat ge mig de svaren jag hade behövt så mycket tidigare.
Det blev visst en roman det här, hoppas du orkat läsa igenom 🙂
Varma hälsningar
A
