I går skrev Unni Drougge en lysande debattartikel på Svenskans Brännpunkt.
Och i dag går hennes förre pojkvän, Niclas Salomonsson, till hårt motangrepp.
Jag har följt den här debatten länge och undrat över varför ingen utanför bloggosfären törs ta upp ämnet med alla folkkära författare som väljer att ha en dömd hustrumisshandlare som agent.
Jag har fått svaret att ”alltför många är insyltade”.
Det ska bli synnerligen intressant att se hur det här utvecklar sig nu, när Niclas själv kliver ut ur garderoben.
(Han har för övrigt redan stämt tidningen Svensk bokhandel på en halv miljon för förtal.)
4 kommentarer
Hillevi: Hoppas du gillar (långa) kommentarer – annars får du väl be mig (snällt) att sluta 😉
Det är lite Emilio Ingrosso – Pernilla Wahlgren över denna story. ”Du misshandlade mig” – ”Ja, men du är en dålig mor!”.
Vet ej ifall logiken är den att en dålig mor kan man väl alltid puckla på..? 😮
Unni och Niclas träffades hösten 1998. Niclas var då fullt medveten om att Unni skulle ge ut en ”förtals”bok om sitt ex. Inga problem då inte. Och inte fanns det några problem för Niclas del att 4 av 5 av Unnis barn fick flytta ut – medan han själv flyttade in. Inga moraliska betänkligheter då inte. Nu efteråt tycker Niclas att det var som fan att barnens pappa fick GÖRA OM sin lägenhet för att få plats med alla ungarna. Vadå ”göra om”? Gjorde han om sin två till en sexa? Märkligt ur min synpunkt att han INNAN dess inte hade räknat med ungarna alls – tydligen. Är det synd om mannen?
Någon gång 1999 kläckte Unni idén att Niclas skulle bli hennes agent. Två flugor på en smäll. Unnis böcker skulle äntligen lanseras utomlands. Kanske skulle hon t.o.m. kunna bli rik. Vem vet? Niclas sålde sin lägenhet och därmed var det spikat att ingen återvändo kom på frågan. 2000 startade Niclas agenturen och i april samma år blir Unni svårt misshandlad av Niclas. Inte ett ord till pressen om vilken urusel litterär agent denne hustru(eller sambo)misshandlare är. Vid det läget var det helt i sin ordning även för Unni att tjäna pengar på en sådan man. Märkligt. Ingen solidaritet där inte med andra kvinnor i samma sits. Man kan visst försöka bli rik på ett kräk. Så länge det gäller ens egna pengar.
Men inte ens en duktig (vilket Niclas väl ändå anses vara?) agent kan TVINGA folk att köpa boken. Hon får helt enkelt skriva intressantare böcker. Böcker som handlar om sånt som folk vill läsa om. Du kanske kan tipsa henne om ett ämne?
Nu när Unni inte längre är aktuell som författare i Niclas agentur vill Unni att ALLA ANDRA (åtminstone kvinnliga) författare solidariskt ställer sig bakom henne och drar sig ut ur Niclas manschauvinistiska misshandelsagentur. Jag kan inte riktigt få detta i huvudet på mig.
För om nu f.d. mördare duger som läkare – men av någon anledning INTE som domare eller polis – varför skulle inte en f.d. sambomisshandlare duga som litterär agent? Vad är det i hans jobb som gör att han inte kan ha blivit dömd för ett sånt brott, som han dessutom a) har erkänt b) och avtjänat straff för c) och inte sedan dess upprepat d) och till råga på allt idag tar avstånd ifrån och fördömer?
Är detta inte ett skolexempel om hur ”rehabiliteringen” BORDE gå till? Eller är syftet med påföljden att våra kriminella ALDRIG MERA NÅGONSIN kan arbeta med ett hederligt jobb, utan tvingas att leva på socialbidrag för resten av livet?
Som läkare skulle Niclas kunna ta hand om misshandlade kvinnor på sin praktik – men han får INTE sälja böcker eftersom han har pucklat på en författare en gång i tiden? 😮
Jag måste även säga att det gör ont i hjärtat att läsa Unnis yngsta barns berättelse om hemförhållandena under denna turbulenta tid då Unni och Niclas höll på som värst med sprit och droger. Det är också oansvarigt av Unni att inte ta sin del av ansvaret utan skjuta hela den biten på Niclas. Dottern t.ex. tycks tro att Niclas flyttade in i Unnis lägenhet utan att Unni hade något att säga till om saken. Detta tycker jag är ett omoraliskt sätt att avskriva sig ansvaret över ett beslut som Unni kanske senare ångrade djupt. Dottern klagar över att hennes barndom försvann eftersom hon var tvungen att klara sig själv. Excuse me, men detta kan ju inte vara Niclas fel! Unni minsann är ansvarig för sin unge. Dessutom finns det väl en pappa med i bilden någonstans…han skulle ha kunnat ”göra om” sin lägenhet en gång till (fattar öht inte varför hon lämnades kvar).
Dottern klagar över att Niclas inte lät henne att vara barnslig utan hånade henne. Men vad fan. Vad gjorde Unni när detta hände? Jag har verkligen svårt med detta svart-vita –tänkandet.
Så himla sorgligt att läsa hur dottern än idag försvarar Unnis helt horribla beteende gentemot sitt barn och säger att Unni var fullt upptagen med att serva Niclas och därmed inte hann med sina egna ungar. Niclas ”trollband” Unni så att hon prioriterade honom gentemot sina egna barn. Niclas måste alltså vara en psykopat. Men vilken diagnos sätter man på Unni?
Jag vill på inget sätt påstå att Niclas hade det minsta rätt att misshandla Unni – helt oavsett hurdan morsa eller livskamrat hon var. Men en sak är säker: Både Unni OCH Niclas och även Jan Guillou har ALLA ekonomiska intressen i den här härvan. Alla tre har dessutom REDAN tjänat pengar på Unnis tidigare ”förtalskampanger”. Och jag misstänker starkt att pengar nog är den viktigaste faktorn även idag i denna diskussion.
jag har läst om eländet men aldrig förstått vem? hon varit ihop med..
Spelar kanske ingen roll egentligen..
Hillevi undrar varför ingen törs ta upp frågan med alla folkkära författare som väljer att ha ”en dömd hustrumisshandlare som agent”. Jan Guillou har t.o.m. försvarat denne våldsman offentligt.
Jag i min tur undrar varför det blir ett himla liv när en man (Niclas Salomonsson) misshandlar sin alkoholiserade och drogmissbrukande sambo (Unni Drougge), men INGEN reagerar när Katerina Janouch berättar hur hon gång på gång SLOG sin alkoholiserade och drogmissbrukande man (Robert Bohman)? Enda skillnaden är väl att Katerina inte är dömd, eftersom hennes man aldrig anmälde brotten..
Piratförlaget (Jan Guillou) ger ut Katerinas böcker. Borde de sluta med detta av solidaritet mot alla misshandlade män?
”FRUSTRATIONEN och vanmakten blev så stor att Katerina Janouch tog till våld. Under flera av de nattliga bråken slog hon sin man, slog och slog och slog.
– Det är en myt att det bara är män som slår. För en man är det en dubbel skam att bli slagen av en kvinna. Vi kan hantera män som slår, men har svårare med kvinnor som slår män. På något sätt tycker vi att det är rätt åt honom. Så är det aldrig om en man slår en kvinna.”