Jag är en sjuk idiot

Jaha, här sitter jag och känner mig som ett fån.
Jag tyckte ju att jag var så jädrans frisk och lycklig i går – bara detta att slippa sprängande huvudvärk gjorde mig helt euforisk – och tjoade iväg till NMT-passet med glatt humör.
Och det är burpeesvecka på NMT. Det vill säga, flest burpeesar på en vecka vinner.
Burpeesar kan vara bland det jobbigaste som finns för kroppen, för er som inte vet.
Och kaxig som jag är så hade jag ju rivstartat med 100 redan innan på dagen, innan jag fick kramp och tänkte att jag skulle spara mig lite tills kvällen.
Men det var så konstigt på NMT-passet, för jag blev supervarm direkt och var tvungen att ta av mig ett par läger kläder för att inte svettas ihjäl. Och sedan hela den här burpeesgrejen, då. Vi skulle göra 10 burpeesar var tionde minut. Plus straffburpeesar när vi pratade för mycket eller om vi bad om vatten eller förlorade en tävling.
”Hillevi, du är ju superwoman, du kan väl ta mina straffburpeesar också, jag fixar inte fler”, sa en tjejkompis. Och that’s what friends are for, tänkte jag och burpade på.
”Men jag skulle verkligen inte gjort de där 100 tidigare”, tänkte jag ett tag när jag var rent svimfärdig.

Jag var helt jädrans tokslut efter passet, ett vanligt basicpass.
Som efter mitt skittuffa träningspass för några veckor sedan. Då, när jag var tvungen att vila i tre dagar innan kroppen var i balans igen.
Och i dag när jag skulle ge mig ut på en liten återhämtningsrunda i solskenet för att få igång den stela kroppen, så var det ju själva fan vad jobbigt det var.
Darrade och flåsade när jag kom hem. Efter bara lite drygt fyra kilometer. Visserligen i rätt backig terräng, men ändå.
”Är jag verkligen frisk?”, tänkte jag och lade mig och vilade.

Jag vågar inte ens berätta vad jag hade i temp då.
Men tre timmar senare så har jag 38,5.

Idiot. Liksom.
Man ska ju inte träna med feber i kroppen. Det är bland det farligaste som finns.
Så nu beordrar jag mig själv i viloläge. Basta!

Burpeesar. För er som är friska och har en liten stund över.