Varför är NMT så bra för just kvinnor?

Hej Hillevi
Jag läste intervjun med dig i Aftonbladet igår om NMT. Kul att du tycker om att träna mad NMT och att det ger resultat.
Jag funderar mycket på hur NMT kan utvecklas och fastnade därför på din rekommendation. ”särskilt för kvinnor”. Jag har själv ofta funderat på under årens lopp varför vi har en större andel kvinnor i vår verksamhet. Vilka faktorer är är det som styr valet av träning?

Om du har tid och möjlighet skulle jag vilja att du utveckla den tanken, varför du rekommenderar träningen särskilt för kvinnor.
hälsningar
Juhani Kulo

Hej Juhani.
Så här tänker jag: NMT är speciellt bra för oss kvinnor för att vi generellt sett har så himla dåligt självförtroende, inte minst kroppsligt. Vi är fostrade att ”banta oss smala och svaga”. Och vi är fostrade att inte skita ner oss, gå långa omvägar kring vattenpölar och vara rädda om naglarna.
NMT är precis tvärtom. Första gången jag prövade på, så blev det en aha-upplevelse direkt. ”Men kunde jag göra det! Jag, som är en sådan klumpeduns!”
Plötsligt insåg jag att jag faktiskt kunde klättra över murar och springa en liten bit. Och jag som alltid har tröttnat på all träning, som tyckte att det var bland det tråkigaste som fanns att göra situps eller andra ännu mer dödligt tråkiga övningar – plötsligt hade jag bara så jädrans skitkul! För ute i skogen blev allting jättekul. Buskul!
Jag älskade att få skita ner mig och lägga pannan i lera, när coachen ropade att vi skulle kasta oss på marken. Jag älskade den här fysiska kontakten, som vi är så himla rädda för till vardags. Var annars i samhället ser du överviktiga kvinnor hoppa upp på varandras ryggar utan någon tvekan och glatt tjoa: Nu kör vi om killarna!
NMT är en plats, ett tillstånd och en träningsform som stärker kvinnor, som får oss att inse hur jädrans starka och sega vi är och kan bli. Inte minst genom att peppa varandra till stordåd.
Många av oss går omkring med ett fasansfullt dåligt självförtroende och känner oss ensamma och misslyckade. Här kan vi misslyckas tillsammans, ramla ihop i en garvande hög, pröva igen – och lyckas tillsammans! Åh, vilka endorfinkickar och vänskapskickar det ger! Helt underbart.

Detta plus att vi får några timmar i skogen, ute i friska luften, där vi bara fokuserar på nästa uppgift. Ingenting annat. Fokus är helt och hållet på att överleva nästa uppdrag. Inte att vara mamma eller flickvän eller dotter eller duktig flicka på jobbet. Allt det där är helt borta.
Man bara är. Mitt i skogen. Och njuter av den friska luften, den vackra snön på trädgrenarna, stjärnhimlen eller fullmånen. Skrattar och busar och kämpar tillsammans och bara njuter och bara är.

Ungefär så tänker jag, Juhani. Hoppas du är nöjd med det svaret. Annars får du fråga igen.