Fyrtioåttonde loppet detta magiska år blev Klassiska Kullaloppet med start vid Rörums gamla dansbana på Österlen. Arrangörerna sa att Kulla nöjesplats, mitt i skogen, har anor från mitten av 1800-talet och att det är Sveriges äldsta dansbana. Det var ett rätt fräckt ställe, rent generellt. Dansbanan i mitten och sedan är det små bänkar långt upp i skogsdungarna som en fullt naturlig skogsamfiteater.
Loppet sprangs för 58:e året i rad – och återigen var det deltagarrekord, hurra! – och nere intill dansbanan var alltså start och mål. Inte på själva dansbanan, märk väl. Men just den detaljen missade visst Gunnar, vilket skulle visa sig senare. Wait for it…
Samtidigt som jag sprang mitt fyrtioåttonde lopp så sprang Gunnar sitt andra. Fortfarande iklädd skjorta. (Nästa gång hotar han med att springa i slips, så gud vet hur detta ska sluta.) Men inte bara Gunnar var med utan hela härliga Rörumsgänget – Rally-Sallys kamratgäng som hyr stuga tillsammans varje sommar på Österlen. Sally och Eva skulle springa lopp, men åt olika håll. Sally körde femman och Eva elva-kilometern. Jag och Gunnar tog femman med Sally.
”Det är bra, då kanske vi kan peppa varandra, för jag springer inte fort, jag går fortare än jag springer”, sa Sally på sitt skönt skånska jag-sajer-baura-såm-de-e-sätt.
Hon vägrar dessutom uppvärmning med höga knän.
”Naj, naj, då blir det läckage!”
Hahaha. Där trodde jag Gunnar skulle svälja sitt nikotintuggummi.
Nå. Rörumsgänget tjoade igång oss i starten och vi sprang upp i skogen. Någon form av bokskog, skulle jag klassificera det som. Underlaget var sand i början, senare bred skogstrail, grusvägar intill bondgårdar och hästhagar och så småningom härliga små småstigar genom skogen. Underbart.
Hela vägen sprang vi tillsammans. Jag skuttade lite fram och tillbaka, speciellt i nedförsbackar när jag får så otrolig lust att bara dra på, men då stannade jag och filmade lite extra. Så filmen blev bra!
Efter två kilometer var det världens sötaste vätskekontroll med två otroligt söta funktionärer och Gunnar blev jätteimponerad av deras bordkonstruktion gjord av hönsnät och några väl avsågade bräder. Han tog två muggar och stannade och pratade lite – Sally saktade inte ens av på stegen:
”Naj, naj, det går inte – då får jag aldrig upp ångan igen!”
”Så kan de va”, log funktionärsparet.
Det var Sallys och Gunnars första skogslopp och de tyckte det var mycket tuffare än ett vanligt stadslopp.
”Jag brukar få ordning på andningen efter en kilometer, men här tog det fyra”, sa Sally efteråt. Men de tyckte också att det var roligare. Jag var jätteimponerad över det tempo de båda höll, tyckte inte alls att det var promenadtempo. Det var backigt och kuperat och härligt, härligt.
När Gunnar väl fick igång sin musik på iPhonen, så fick han dessutom upp ett sjuhelsickes tempo och Sally såg förvånat på hur han liksom bara fladdrade iväg.
”Gunnar du har ju grymma vadmuskler!” ropade hon. ”Du måste ha smygövat!”
Sedan var det bara för mig att hänga på Gunnar i den långa härliga nerförsbacken in i mål…eller hur var det nu? Gunnar sprang alltså som besatt. Mot mållinjen, folkets jubel, in på upploppet och tre meter före mål – ja då tar Gunnar plötsligt av snett uppåt höger, in på dansbanan och går iväg och sätter sig!
Haha!
Och jag som springer efter och peppar håller på att springa samma väg, men hör ju folket, och Rörumsgänget:
”Hitåt Hillevi! Hitåt! Här är målet!”
Arrangörerna skrattade och skakade på huvudet. Det måste ha varit den knasigaste målgången jag upplevt under mina 48 lopp i år.
Så vi måste ju fråga:
Gunnar, vad hände egentligen vid mållinjen?
”Jo. Jag bara sprang. Och den delen av hjärnan som inte sprang försökte komma ihåg var starten var någonstans. För start och mål skulle vara på samma plats. Så när jag passerade startlinjen svängde jag direkt åt höger, för att liksom inte vara i vägen för de andra som sprang elvakilometsloppet. Sedan tog det flera minuter innan jag förstod att jag hade missat mållinjen som låg tre meter längre fram.”
Ja. Jag säger som funktionärsparet vid vätskekontrollen:
”Ja, så kan det va.”
Gunnar fick i alla fall sin andra fina målgångsplakett och en tid som stämmer med den vi har på klockan. Så allt blev bra till slut.”
