Jag klarade det!

Jag fixade det! Jag kutade fem kilometer med värsta bästa NMT-tjejerna och även om Åse flög fram och drog iväg som sjutton så lyckades jag i alla fall ha henne inom sikte, så att jag visste vart jag skulle. Haha.
Vi gick ut rätt lugnt och det kom två uppförsbackar på en gång. Redan i den första kutade jag förbi några klena typer som började gå. Men efter tre kilometer, så blev det segt som sjutton i den tredje uppförsbacken.
Men vi tjejer hade lovat varandra en sak: Vi ska inte gå ett enda steg.
Så jag försökte trippa, som MarathonMia har lärt mig. Små, lätta steg, små, lätta steg. Och jag ändrade fokus. Om benen var tunga så tänkte jag: ”Vilken vacker dag det är! Och vilken rolig grej att springa Snöfemman! Och bort till nästa träd fixar jag. Och nästa träd. Och titta där stod någon och hejade, vad roligt, då orkar jag lite till!”
Och plötsligt stod bästa pepparcoachen Jens där från NMT och skrek:
”Det ser jävligt bra ut Hillevi! Det går inte bara som en dans, det går som en dans på rosor!”
Jag blev glad av hans energi och fick skjuts i benen igen. Inför sista lilla backen in i skogen – och sedan var det plötsligt nerför och jag lät fötterna rulla av sig själv, andades och kom in på upploppet.
Då var Jens där igen!
Och MarathonMia!
”Kom igen nu, Hillevi, lägg in en högre växel, spring förbi henne!”
Haha.
Och jäklar i hoppet vad jag fick fart i snön.
Det kändes som om jag flög fram och sprang förbi två tjejer.
Värsta grejen!
Killen som gav mig medaljen var helt imponerad.
”Vilken spurt! I den här snön!”

Nu sitter jag nyduschad och lycklig i ett enda stort endorfinrus och är så jäkla lycklig. Hela värsta bästa tjejgänget kom i mål, ingen hade gått ett enda steg. Vi var sjukt bra. Och så roligt vi hade.
Och aldrig har blåbärssoppa smakat så gott.