(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2009)
I jantelagens land ska man inte tro att man är något. I samma anda är det många som inte vågar gå fram till någon hel- eller halvkändis och ge beröm ”för det får du väl höra så ofta ändå”. Men det är inte alls säkert. Inte ens de mest berömda människor jag har träffat har någonsin klagat på att en beundrare kommit fram och sagt något vänligt. Kan man egentligen få för mycket positiv feedback?
Varför är vi så dåliga på att berömma varandra i Sverige? undrar Frida i Stockholm.
Ja, det har jag undrat många gånger. Ibland får jag brev från människor som känner sig lite löjliga, för de har aldrig skrivit ett fanbrev förut, men de vill ändå tacka för något bra som de tycker att jag har gjort. Jag blir lika glad varje gång. Vissa dagar blir jag så glad att jag börjar gråta. För visserligen sparar man alla vackra ord i sitt hjärta. Men man får också höra en hel del hårda ord – inte minst via internet.
Det är som med det mesta i livet. Man måste få minst fem delar beröm för att kunna ta en del kritik. Det gäller både barn och i förhållanden.
En kille som har mycket klokt att säga om det här är David Lega, en av Sveriges främsta handikappidrottare och författare till ”När armarna inte räcker till”:
”När vi vet att vi duger, så vågar vi misslyckas. Det gör ju ingenting, vi duger ändå. Om vi däremot aldrig får höra att vi duger, kommer vi knappast att testa det som är för svårt. Misslyckas vi är vi dåliga, och lyckas vi är folk likgiltiga. Varför skulle vi ta den risken?”
I vår familj berömmer vi varandra mycket. Nästan larvigt mycket. Det började med barnen, där jag blev närmast tårögd inför varje nytt framsteg de gjorde. Jag kunde hoppa jämfota av lycka över ett första, stapplande steg eller en tallrik som blev utburen i köket eller en ny, självkoreograferad barndans på diskogolvet.
Sedan kom jag på att nog Gunnar också behövde få höra hur fantastisk han var också. Åtminstone om han skulle vara mottaglig för mitt dagliga tjat om mössor som måste vara på eller tidningar som måste plockas undan.
Det mysiga med det här med beröm är att det smittar. För visst, man kan tycka att det är självklart att två vuxna människor ska laga mat och diska och göra fint efteråt varje dag – såhär sju år sedan vi blev ihop – men man blir på något underligt vis precis lika glad fortfarande över att få höra att någon märker det.
Det är så lätt att fastna i vardagsgnat och tjat. Och glömma allt det underbara man har runt omkring sig. Nyligen hörde jag en diakonissa som har jobbat med familjer i kris berätta om hur det har påverkat henne. Hon sa att hennes barn efteråt har sagt att de alltid visste när det var barn inblandade. För då skällde hon inte över att det stod skor i hallen.
”Det stämmer nog, för då var jag glad över att det stod några skor där, över huvud taget.”
Tänkvärt, värt att ta med sig.? Själv lovebombar jag människor så mycket jag bara kan. Speciellt författare. För man vet aldrig när man får en chans igen. Hårda ord kan man ångra många gånger genom livet, men aldrig de snälla, vänliga.