”Jag känner mig ofta som en ganska avundsjuk person. Jag drömmer om ett hus vid havet, utlandssemestrar, ett nytt jobb, mer pengar – och att gå ner en massa kilon i vikt. Samtidigt som jag vet att jag har en fantastisk familj och borde vara nöjd med livet. Men det är svårt. Du verkar så nöjd och lycklig, Hillevi. Hur gör du?” undrar Lena i Linköping.
Tja, för det första har jag alltid har haft en förmåga att njuta av det vackra, även när jag hade det som jobbigast som liten flicka. Jag kunde sitta i timmar i naturen och bara titta på hur förunderlig den var. Och är.
Precis som när min femåring nu pekar på den vajande åkern och säger:
”Titta mamma, gräset dansar.”
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2009)
Just nu läser jag en liten, vacker bok, ”Förnöjsamhet” av Stefan Edman och Tore Hagman. Den handlar om den svåra konsten att kunna njuta av nuet – och allt det man faktiskt har:
”De flesta av oss har en bra bostad, mat och kläder, semester och pension.
Men har det gått till överdrift? Svenskarnas privata konsumtion uppgår årligen till det astronomiska beloppet av ett tusen två hundra miljarder kronor. Somliga av oss har fler prylar än vi hinner använda och pyssla om. Och shopping har blivit ett fritidsnöje.
Samtidigt säger statistiken att vi är ”de ensammaste i världen” att generationerna hos oss är mer åtskilda än i något annat land. Att vi är oroliga och missnöjda och därför äter allt mer lugnande medicin. Eller tröstar oss med att ständigt köpa nya saker.”
Ja, jag blir alltid misstänksam när jag ser människor som Charlotte Perrelli, som säger att hon ääääälskar att shoppa. Sådär nästan maniskt. Då tänker jag ”undrar hur hon mår egentligen”.
Och ganska snart står det på löpsedlar om sammanbrott och skilsmässa.
Fast män köper nog ännu mer prylar. Det är rätt ofta just killarna som fått hela familjeekonomin i gungning i tv-program som ”Lyxfällan”.
De köper bilar och båtar och motorcyklar och platt-tv och hemmabioanläggningar och ja, i princip allt som går att köpa på El-giganten. Först trodde jag det där bara var de värsta avarterna. Men när jag satt hos min bankman senast, så suckade han bara.
”Sådana där fall har jag här varenda vecka.”
Så man undrar ju hur vi mår egentligen?
Här hemma försöker jag sätta stopp för antalet teknikprylar vi drar in. För allt ska underhållas. Allt kan gå sönder. Allt kan ge upphov till nya problem. Eller som när tvååringen glatt kastade ner min sprillans nya mp3-spelare i badkaret för att han ville fiska. Då svor jag för första gången på länge.
”Men för h…e!”
För det är sådana utgifter man inte riktigt räknar med när man skaffar barn.
Men vi har en teknikpryl som jag tycker mycket om. Det är digitalkameran. Min man Gunnar, som knappt vet vad en skräddare eller pion är, har visat sig vara en synnerligen skicklig naturfotograf. Han tar helt fantastiska bilder på blommor, insekter – och skrattande barn. Tack vare denna lilla teknikpryl kan sedan vi njuta av våra vackra ögonblicksbilder om och om igen. Himla bra, för ibland missar även jag livet när det går i direktsändning.
