Vågar jag berätta att jag är nykter alkoholist?

Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)

När jag håller föredrag brukar jag inleda med att säga att ”jag heter Hillevi Wahl och jag är journalist och författare och trebarnsmamma och alkisbarn och gammal matmissbrukare – och allt det där är jag förbaskat stolt över!”

För mig, som har skrivit böcker om det här och pratar om det hela tiden, på seminarier, i intervjuer, i tv och radio, så är det så självklart nu. Att vara stolt i stället för att skämmas. Men så är det inte för alla.

”Jag är nykter alkoholist sedan fem år tillbaka och jag funderar mycket över hur det påverkar mina barn. Jag vill själv vara öppen med det, men jag är rädd att mina barn råkar illa ut i skolan. Hur tänker du kring det?” undrar Mats i Lund.

Vet du, jag tror att det är vi vuxna som laddar det här med för mycket skuld och skam. Och då plockar ungarna upp det, vare sig vi säger det högt eller inte.
Jag tror att vi måste göra precis tvärtom, prata om det som om det gällde vad vi skulle ha till lunch. Lika odramatiskt som ett par fiskpinnar: ”Jag är nykter alkoholist, ska du ha spenaten på eller bredvid fiskpinnarna?”
Det är jättebra att vara öppen om det. För våra egna barns skull och för alla de andra barnen skull, de som också växer upp i familjer där det finns missbruk eller psykiska sjukdomar.

När jag växte upp kände jag mig så himla ensam. Ensam i allt ansvar, i alla lögner, i oron. Ensam i sveken och utsattheten, ensam i det surrealistiska att det bara var jag som såg den vita flodhästen i rummet. Fast mamma och pappa drack helt öppet, åtminstone i början, kom bakfulla till jobbet, drack sig medvetslösa – så var det ingen som tycktes se det jag såg: Att det här var helt åt helsicke. Till slut trodde jag att det var jag som var galen. Att det var mig och min hjärna och magkänsla som det var fel på.
Så jag skämdes och höll tyst. Inte förrän jag blev vuxen insåg jag det fanns många andra klasskompisar som gick igenom samma elände som jag. Tänk om jag hade vetat det då! Vilken befrielse det hade varit. Vilken lättnad.
När jag föreläste i en kyrka i Stockholm för något år sedan, så var det en mamma där som berättade om sin härliga son. Han var runt 8-10 år och satt i klassrummet när det kom ett par poliser och skulle prata droger och alkohol. De kastade väl ut en rätt retorisk fråga om det var något av barnen som visste någon som tog droger eller drack för mycket.
Och då viftade den här lille killen entusiastiskt med sin arm och tjoade: JA MIN PAPPA ÄR ALKOHOLIST!
Jättestolt! För att han äntligen kunde tillföra något.
Den här mamman var så himla glad över att hon hade kunnat förmedla det till honom, att det här inte var något att skämmas över, tvärtom.
De fick såklart igång världens bästa diskussion i klassen efteråt, för då var det ju någon annan som vågade säga att ”jaa, min morbror… och min farfar… och jag vet en som…” Helt underbart. Så önskar jag att alla missbrukarbarn hade det.

Så bort med all skam! Och börja prata. Mats, du kommer att bli förbluffad över vilken värme och nyfikna intresse du och barnen kommer att mötas med. Du kommer att bli allas idol, jag lovar.