(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)
”Vi funderar på att flytta till en villa nu när vi ska få vårt andra barn, men vi trivs i vår fina lägenhet inne i stan. Tänk om vi ångrar oss! Hur har du tänkt, villa eller lägenhet?” undrar Monika i Lund.
Oj du bara visste hur många gånger vi har fått den frågan. Framför allt sedan vi fick tredje barnet. Det är nästan det första de frågar, efter ”blev det en flicka eller pojke?”, då kommer den: ”Och när ska ni flytta till hus, då?”
Som om de redan börjar titta sig omkring och mäta väggar och golv för att se om de kan flytta in efter oss. Det är nästan så man blir ilsken och vill skrika min, min, min!
För vi har också en jättefin lägenhet i Stockholm. Med stora, ljusa rum och utsikt över vatten och öppen spis. Fast det är mitt i stan, så är det i en lummig oas med många grönområden och badbrygga precis nedanför huset. Och det tar tio minuter att promenera till dagis och skola. Kan det bli bättre? undrar jag ibland.
Och ändå.
Folk vill inte fatta att vi faktiskt tänker bo kvar.
”Jamen, barnen kommer väl att vilja ha egna rum snart?”
”Killarna delar så gärna rum och nu när gudfar Bosse har byggt en fiffig loftsäng , så har de mycket mer plats att göra sina experiment på.”
”Men Lykke då?”
”Hon får ta den gamla pigkammaren i köket, när det blir dags, hon är bara två år än så länge…”
”Men när de blir tonåringar! Då vill de väl kunna ta hem kompisar och flickvänner och vara ifred!”
”Jaha, det går väl alldeles utmärkt att ta hem kompisar. Vill de hångla får de gå ut på stan. Det fick jag göra. ”
Sådär håller vi på. Tio, femton år framåt i tiden. Som om någon faktiskt vet hur världsläget ser ut då.
Liksom de flesta andra flyttade vi senaste gången – för fem år sedan – när jag var höggravid. Alla gravida kvinnor vill flytta, en synnerligen opraktisk naturlag. För alla vet att man inte är någon höjdare i humör och magmuskelstyrka just då.
Vi flyttade från en liten tvåa och tyckte inte att vi hade så mycket grejer, så det kunde vi väl klara med några kompisar…
Jo, tjenare. Först glömde hyrbilsföretaget att tala om att de stängde klockan 11.00 – precis när vi skulle hämta flyttbilen. Så vi fick klara oss med en lånad liten kombibil. Och tre kompisar ringde sig sjuka. Två dök upp, varav en hade brutit handen (!), så det blev till att tokflytta trots graviditet. Och när kompisen som hade två hela händer trodde att allt var klart, så sa vi:
Nej, vi har ett vindsförråd till…
Jag trodde han skulle bryta ihop. Och då var det ändå ingenting mot den gången jag flyttade från en villa. För jag har bott i villa också, och jag säger aldrig mer! Det är oljepannor som drar så mycket olja så man tror att det är ett hål i pannan och det är tak som läcker och gräsmattor som måste klippas och hantverkare som bara försvinner mitt i ett arbete…. För att inte tala om hur man sitter och längtar in till stan hela tiden.
Åtminstone jag. För vi har asfalt i ryggmärgen, jag och min man. Sådant kommer man aldrig ifrån. Så vi flytt int. Möjligtvis köper vi grannens lägenhet och slår in en vägg om jag blir en rik författare någon gång. Men annars får vi trängas och trivas.
