Är det okej att visa bilder från en privat fest på nätet?

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2009)

I en tid när vi ständigt har med oss en kamera i mobilen blir det också aktuellt med nya etikettsfrågor. Det är inte riktigt som det var förr.
Förr snålade man med filmen och nästan alltid var det pappa i familjen som var förste maskinist med kameran. Den skulle upp ur fodralet och skärpan skulle ställas in. Damerna hann bättra på läppstiftet och herrarna hann rätta till snuset. Sällan var det någon som var omedveten om att nu jäklar skulle här tas kort.
I dag kan vem som helst vara sin egen paparazzi.


Veckans fråga kommer därför från Gustav i Båstad:
”I somras hade vi fest härhemma i vår villa. Stämningen var hög och det skålades en hel del. Att några fotograferade med mobilen var inget som vi tänkte på. Ända tills vi såg att festbilderna hamnade på en av gästernas blogg. Jag blev rosenrasande. Hon kunde väl ha frågat oss om lov först. Men hon tyckte jag överreagerade. Vad tycker du, är det okej att lägga ut bilder från en privat fest på bloggen?”
Det där är en knepig fråga. Rent juridiskt så är det fotografen som äger sina bilder och gör vad hon vill med dem. Och det finns de som säger att ”sådant får man räkna med” i dag. Att det underförstått ingår i dagens sätt att umgås. Vill man inte vara med på bild får man sätta upp en hand när mobilen åker fram och säga ”nej, jag vill inte vara med på bild”. Annars är det rätt kört. För när man väl är fotograferad finns det ingen chans att kontrollera var bilden hamnar.
Samtidigt är det här en generationsfråga. För de yngre är det här är en självklarhet, men för de äldre eller internetovana känns det helt främmande att sprida bilder på människor utan att först fråga om lov. Det skulle vara som att sätta upp suddiga polaroidbilder över hela staden. Helknäppt, med andra ord.
Som självutnämnd paparazzi har man heller inte en aning om vem som inte vill vara med på bild eller varför.
Min erfarenhet i bekantskapskretsen visar att det påfallande ofta är manliga småchefer som inte vill skylta utåt med hur de gör bort sig på fester. Men också att det finns kvinnor som är rädda för att en våldsam ex-pojkvän ska hitta dem.
Personligen är jag väldigt restriktiv med vilka bilder jag lägger ut på min blogg. (En blogg är för övrigt en slags dagbok på nätet.) Många gånger kan det bli lite väl mycket ”skryt” över detta eviga fotograferande. Lite kolla-hur-många-viktiga-människor-jag-känner. Jag får ofta en känsla av att fotograferandet tar över och blir viktigare än själva mötet, eller ögonblicket:
”Om det inte finns på bild så har det inte hänt.”
Jag märker att jag också har smittats av det där fenomenet och vill ta fram kameran så fort mina barn gör någonting roligt eller fantastiskt – vilket är ofta – eller när vi har ett synnerligen avslappnat kompiskalas i den prunkande trädgården.
”Åh, ta en bild!”, säger jag.
Då tittar min man lite trött på mig. Han som är värsta internetkillen. Egentligen.
”Varför det, älskling? När vi har det så trevligt. Kan du inte bara ladda ner bilden i hjärtat i stället?”
Det har han ju alldeles rätt i.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.