(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2009)
När jag fick mitt första barn tänkte jag att vi bara skulle ha några få kvalitetsleksaker hemma. Sådana där i trä från Brio som var både pedagogiska och vackra att se på och som höll ett helt liv.
Tänk så lite man vet. De där läskiga plastleksakerna invaderade hemmet ganska snabbt. Första barnet var visserligen en försiktig liten kille, men när han fyllde ett år började han i alla fall gå bärsärkagång bland alla våra böcker och skivor. Och när han fick en lillebror utbröt det totala leksakskaoset.
Jag vet inte om det är just för att de är två pojkar som de ska ta sönder allting. Somliga säger att flickebarn är mer varsamma. Men nu har jag ju fått en egen liten flicka och hittills är det inget som stödjer den tesen. Hon river lika mycket i böcker och leksaker som sina bröder. Och jag står där, lite villrådig och undrar om jag ska låta henne hållas, eller förmana henne, med risk för att hennes upptäckarlust ska hämmas för resten av livet.
”Hur lär man barn saker och tings värde? Hur lär man barn att vara rädd om sina saker?” undrar Pernilla i Linköping.
Jag tycker det där är jättesvårt. Min sexåring brukar vara relativt rädd om sina grejer, och blir förtvivlad när något går sönder. När hans busiga lillebror förstör något suckar vi uppgivet, skäller litegrand bara, för man varken vill eller orkar skälla jämt på en treåring. I stället är vi genast där och tröstar:
”Det gör ingenting. Vi köper en ny.”
Det är ju bara saker, tänker jag. Saker kan man ersätta, inte människor.
Men ändå. När de har anammat det, då säger de det själva med en axelryckning:
”Vi får köpa en ny”.
Som om alla bara kunde snyta pengar ur näsan.
Men det finns kanske ett sätt. Det lärde jag mig på sexåringens nya skola i höstas. Skolan är alldeles sprillans ny, en friskola med höga ambitioner, helt byggd efter barnens behov och med de finaste pedagogiska sakerna man kan tänka sig. Som ett universitet för små barn, med ljusa fina lokaler, klassisk lugnande musik i högtalarna. Barnen har inneskor för att inte förstöra golvet. Lyxig restaurangmat och linneservetter med servettringar till maten!
Men de lite större barnen önskade sig stora fotbollsmål till gräsmattan.
Rektorn tog in dem för ett samtal till expeditionen.
”Jaha, vet ni vad ett par sådana fotbollsmål kostar? Femtontusen kronor.”
Jaha? Pojkarna såg frågande ut. Det sade inte dem någonting.
”Och vet ni vad jag har upptäckt? Att en bit av Antarktis fattas.”
Hon pekade på det stora världspusslet som fanns bakom hennes rygg.
”Och då kan man inte använda det pusslet. Då måste man köpa ett nytt. Det kostar över tusen kronor och då är det sådana saker vi måste prioritera först, innan vi har råd att köpa ett fotbollsmål.”
Pling! Där gick det upp ett ljus för en av killarna. Han räckte upp handen.
”Jag vet var Antarktisbiten ligger!”
Den låg bakom ett element.
Hur den hamnat där är oklart. Men rektorn var mycket nöjd. Hon hade fått igång ett samtal med killarna och dessutom fått tillbaka sin pusselbit.
Om det blir några fotbollsmål får framtiden utvisa.
