Kan man älska alla barn lika mycket?

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)

Det går gärna mode i det här med i föräldraskapet. Just nu är det tydligen inne att ha många barn. ”Tre barn är det nya svarta”, heter det i storstädernas kulturkretsar. Och i tv matas vi med dokusåpor om familjer som har fem-sex-sju-åtta-nio-tio barn.
Men kan man verkligen älska alla barn lika mycket?
Den frågan fick jag av en tvåbarnsmamma under Baby & Barnmässan i Göteborg.

Jag blir alltid lite förundrad över den där frågan. Det är nästan så jag inte förstår frågan. Jamen, det är väl klart man kan! tänker jag instinktivt. Kärleken blir inte mindre för att man blir fler. Kärleken blir bara större och större.
Men om vi byter ut ”älska” mot ”känna närhet”, då kanske frågan blir mer komplex: Kan man känna lika stor närhet till alla barn?
Och svaret på den frågan är både ja och nej. Om jag får berätta om min fina Movitz, som nu är fyra år, så kanske ni förstår vad jag menar.
Movitz föddes med cystor på ena njuren och den oro som det chockbeskedet gav mig, det nattsvarta hål som jag först rasade ner i, det tror jag såhär i efterhand kan ha påverkat vår relation en aning. Då tänkte jag att nej, minsann, jag ska inte överbeskydda detta barn, jag ska inte krama ihjäl honom, utan släppa honom fri.
Kanske gav jag honom en extra skjuts i rumpan ut i världen. Kanske lät jag honom alltför tidigt somna på sin pappas arm. Kanske var han bara alltid pappas pojke, redan från början.
Jag vet inte. Men plötsligt märkte jag att han hellre gick till sin pappa än mig. Pappa var tryggheten och stora tröstarfamnen och jag stod bredvid och sörjde och längtade. För den självklara närhet som jag hade med hans äldre bror, den fanns inte på samma sätt med Movitz.
Det var en sorg som varade i månader. Kanske ett helt år. Och inte blev den mindre när Movitz fick en lillasyster som också både ville ha och krävde mycket närhet. Då såg jag att Movitz stod utanför och längtade, precis som jag.
Men om båda längtade, då var det nog inte kört, tänkte jag och bestämde mig för att satsa allt jag hade på att kärleksbomba Movitz. Jag skulle ”jobba på relationen”, precis som man gör i vilken kärleksrelation som helst. Jag stängde av mobiler och datorer och tv-apparater och andra familjemedlemmar och var helt fokuserad på denne underbare lille kille. Jag frågade honom vad han tänkte och tyckte, vad han behövde för att må bra. Jag lyssnade på hans kluriga funderingar. Jag skrattade åt hans roliga skämt, jag bekymrade mig över hans relationer på dagis. Jag pussade honom så mycket jag fick. Ja, vi betedde oss lite som nyförälskade, faktiskt.
Och vet ni vad. Efter några månader så var vi nära igen. Plötsligt var det mig han kom och kröp upp hos. Plötsligt var det jag som fick hans blombuketter och förtroenden igen.
För Movitz kanske är mer lik sin pappa än mig, kanske tar det lite längre tid för mig att förstå hur han tänker ibland. Men kärleken är inte mindre. Verkligen inte.
Men när alla ska ”skaffa” tre barn, eller ännu fler, så får man nog ändå tänka efter om man har tid att se varje barn och dess speciella behov. Kärlek tar tid. Även för små barn.