(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)
När man får sitt tredje barn så blir man plötsligt upphöjd till expert. Vi kan bli lite fulla i skratt åt det där, jag och Gunnar, för vi improviserar såklart fortfarande varje dag och skjuter litegrand från höften – och hoppas att vi prickar någorlunda rätt.
Men samtidigt, visst har vi lärt oss en del de här sista sju åren. Som när jag fick den här frågan, då log jag stort och igenkännande:
”Hej Hillevi, vi har en kille som är tre år och har just fått ytterligare två tvillingpojkar. Det går för det mesta jättebra, utom när det är läggdags och jag och pappan har varsin tvilling i famnen, då blir vår stora kille vansinnig och kastar saker hej vilt omkring sig. Har dina barn kastat saker? Hur har du löst det, i så fall? undrar Molly.”
Kära Molly. Om du bara visste hur mycket saker som har kastats i vårt hem. Ibland är det rena cirkusen. Framförallt mellankillen, som nu är fyra år, var en superkastare. Och du har alldeles rätt i att det ofta hör ihop med att de får syskon.
Äldsta killen, Elliot, hade ett litet annorlunda sätt att reagera på det där med att få en lillbrorsa. Först ignorerade han bebisen totalt.
Sedan blev han blind.
Ja, inte på riktigt, utan på låtsas. Elliot blundade och gick rakt in i en vägg. ”Pang!”.
”Åh, herregud, hur gick det!”, tjoade vi. Medan han blundade vidare och gick in i stolar och skåp och slog sig gul och blå. Så vi hade fullt upp med att flytta möbler och saker som låg i vägen.
Verkligen supersmart, när man tänker efter, för han fick all den uppmärksamhet som han behövde, utan att behöva kröka ett hårstrå på sin lillebrorsas huvud.
När samma lillbrorsa, Movitz blev storebror till Lykke hittade han sin egen metod. Framför allt när mamma satt och ammade. Då började han kasta grejer. Böcker, tallrikar, nappflaskor, knivar, gafflar, ficklampor, radioapparater, you name it. Allt han fick tag i. ”Pang, tjong, dong, krasch!”
Minst hälften landade i någons huvud, om man inte hann fånga det. Ett tag funderade vi på att skaffa hjälm till alla. Men när vi frågade våra fantastiska förskolepedagoger om råd, så sa de: ”Han behöver få känna sig utvald.”
Detta har faktiskt blivit en av mina viktigaste insikter som trebarnsmamma. Att man måste visa alla tre barnen att de är speciellt utvalda ibland.
Om man så bara har en halvtimme över, fråga om han vill följa med och handla, bara han och du, eller gå ut till pappersinsamlingen och kasta kartonger. Och – viktigt, viktigt! – hur mycket de andra barnen än står och tjatar om att de vill följa med, så säg högt och tydligt ”Nej, nu vill jag bara gå med Movitz. Jag har längtat så mycket efter att få vara lite ensam med honom. ”
Gå långsamt till affären eller tidningsinsamlingen. Ta dig tid att köpa en varm korv eller mysa eller busa lite extra. Som när det var snö och Movitz och jag passade på att använda kartongerna lite extra innan vi slängde dem.
”Mamma, kommer du ihåg när vi åkte pulka på kartongerna? Vad underbart det var!”
Det där pratar han fortfarande om, fast det är två år sedan. Så viktiga är de där stunderna. Och det där vilda kastandet avtar något, jag lovar. I alla fall ett tag, tills han behöver tanka mamma eller pappa igen.
