Tove skriver om det här med att be om hjälp:
”Visst stämmer det! Jag har under hösten funderat vad som gör en Super Mum eller Prettomamma som många kallar det. Man ska tydligen baka i höhklackat och ha den perfekta julen. Som Pernilla Wahlgren, Nigella eller Laila ungefär. Jag ser nervöst mot framtiden när jag ska börja jobba på heltid efter 1.5 år mammaledighet med första barnet. Men det går säkert bra. Och jag SKA be om hjälp ifall jag behöver det! Jag har bloggat om dig på min blogg. Tack för en fin blogg och God Jul!”
Svar: Ja, jag minns hur svårt det var att återvända efter”mammaledigheten” när man precis hade lärt sig den svåra konsten att få ett litet barn att överleva vardagen.
Andra boken ”Från fuskmamma till supermamma” handlar mycket om det. Om hur jag sitter på kontoret och funderar på hur jag ska barnsäkra rummet och lyssnar efter ambulanser som jag tror är på väg hem till oss (där pappa Gunnar fick ta hand om markservicen ett år). Det var hemskt!
Men när man väl förstod att barnet gillade att vara även med sin pappa på heltid – och faktiskt överlevde utan mig – då kunde man börja slappna av och tänka på något annat än den lilla guldklimpen.
Att släppa taget. Det är det allra svåraste som mamma. Tror jag.
Kram och lycka till och God Jul på dig!
