Har ni testat den moderna formen av skattjakt? Den med iphone och gps? Det kallas geocaching och börjar tydligen bli en folksport. Och folksporter är väl folkligt, festligt och hyggligt enkelt tänkte jag. Eller rättare, tänkte Gunnar.
Så vi skulle upp på Kasberget, Väddös högsta topp. Där ligger en liten lådda och väntar på den hugade.
Vi var jättehugade, speciellt sjuåringen, fyraåringen och tvååringen. Ett tag.
Tvååringen tröttnade först. Ganska nära alla branta klippväggar – och gallskrek hos Gunnar medan vi andra letade vidare.
Förgäves.
Alla överlevde visserligen thank God, men någon skatt hittade vi inte.
Så vi skulle ta en mycket enklare plats. Närmare vattenytan. Typ turistgården. Och vi visste nästan exakt vilken stolpe skatten torde sitta fast på.
Nu hade dock både tvååringen och fyraåringen tröttnat och låg och skrek på marken att de sket fullkomligt i den där förbannade skatten, de ville ha glass i stället!
Typ.
Så trots att både jag och Gunnar idkade någon slags poledance runt den där stolpen och dammsög den med både näsa och händer, så nix pix. Ingen skatt. Vi gav upp efter en timme.
Då grät sjuåringen också.
Underbart.
3 kommentarer
Som att leta vid regnbågens slut mao……;)
Kram mina vänner
Det verkar ha varit rätt äventyrligt i alla fall. Underbart på semestern när man har tid att ägna sig åt sådant där. Är ni fortfarande kvar på landet, alltså? Vi var ju i Grisslehamn förra helgen och åkte igenom Väddö. Det är ju så fantastiskt idylliskt!!
Fantastiskt söt gosse som ser så klok ut också.