”Hej, det var från P1 Morgon.”
”Hej?”
”Ja, vi hade läst en av dina kolumner och tyckte att det var ett intressant ämne och tänkte göra ett inslag om det i morgon bitti och…”
”Du, innan du fortsätter så måste jag säga att jag sitter fast här med en sexveckors bebis och vi har kräksjuka hela familjen, så tyvärr kan jag inte komma i morgon.”
”Nehej. Men om vi skickar en taxi?”
”Nej, du, jag vill inte lämna mina barn när de mår dåligt.”
”Men har du ingen annan som kan ta dem?”
”Nej.”
”Så du är ensam hemma med dem?”
(Ska väl du ta och skita i.)
”Ja.”
”Men om vi gör så att vi skickar en taxi…”
”Nej, du. När det gäller mig själv så kan jag jobba med akut gallstensanfall, men när det gäller mina barn så kompromissar jag inte.”
”Jaha, men nu har vi ju redan bokat in psykologen Malin Alfvén och flera andra och…”
”Ja, jag är ledsen men jag kan inte.”
”Kan vi göra en telefonintervju då? Det tar bara sju minuter.”
(Men ge dig!)
”Nej, du, det funkar nog inte heller för om något av mina barn skulle skrika så skulle jag släppa luren direkt.”
”Har du INGEN som kan ta barnen under tiden?”
”Nej. Du. Jag är ledsen, men som jag sa så vill jag inte kompromissa med mina barn. Inte när de är sjuka.”
”Jag tycker inte att det verkar som en så stor kompromiss med sju minuter.”
”Hörrudu, jag försöker på ett snällt sätt säga att jag inte kan medverka hos er i morgon, men om inte du kan respektera det…”
”Jaha. Då får jag väl göra det. Tack och hej.
”Hej.”
Sedan var jag arg i 45 minuter. Det kändes som om de stal 45 minuter av mitt liv.
”
