För länge, länge sedan jobbade vi på Kvällsposten tillsammans, Katia Wagner och jag, men ändå i parallella världar på något sätt. Och så har det fortsatt. Jag har sett henne här och där i tidningar och media – inte minst kring publicerandet och debatterna runt boken Alexandramannen som hon har fått flera fina priser för. Jag har mailat lite glada tillrop någon gång och fått lika glada tillrop tillbaka. Men vi inte fått till det att träffas.
Inte förrän i går. Efter ett av Katias bejublade föredrag på Långholmen.
”Men heeeeeej! Du ser ju precis likadan ut!”
Tjoade hon.
Ska du säga! tänkte jag.
Vi fångade varandra i en stor skrattande kram. För så kändes det: ”Du har ju inte förändrats ett dugg!” Vi har fått några fler rynkor, bara, annars är allt precis som då.
En timme satt vi på en parkbänk och pratade om allt som vi har gemensamt. Trots allt. Sedan fick vi träsmak i röven och fick fortsätta till Lasse i Parken.
Ett synnerligen kärt återseende. Med massor av tänkvärdheter från Katia Wagner, denna genomkloka, framkantskvinna. Det var som om hjärnan kokade till slut, av ren överhettning. Skitkul!
Nu har vi lovat att ses oftare. Mycket oftare. Och vem vet, kanske jobba ihop på något sätt.
