Magnus Utviks recension i SVT:s Gomorron Sverige

Om jag har använt ordet stark om den tidigare boken så kan jag verkligen göra det om Hillevi Wahls roman Hungerflickan. Den handlar om en 17-årig tjej som heter Irmeli och som har en försupen mamma och försupen pappa, och hur hon hela sitt liv vill försöka närma sig sina föräldrar. Men hon får ju inte det, så i stället äter hon alldeles för mycket hon känner sig ful och fet som en padda och vi ska höra ett utdrag ur boken där hon beskriver sin egen situation…:
”Det konstiga var, att när jag försvann in i matens rus, in i orkanens öga, så var det som om tiden stod stilla. Plötsligt tystnade dånet. Allt blev lugnt och stilla. Kolhydraterna bedövade hjärnan. Det var som att få en spruta med lugnande medel rakt in i hjärnsubstansen. Lallalla. Jag blev lullig, lallig. Ångesten försvann, löstes upp som en treo i ett vattenglas. Lallala. Blubb-blubb-blubb. Det var så befriande skönt. Att slippa smärtan. Ångesten. Självhatet.
Jag ville ju vara smal och vacker och skötsam så att pappa kunde vara stolt över mig. Så att han skulle vilja vara mer med mig och visa upp mig för världen.”

Hillevi Wahl klarar av att beskriva det här på ett väldigt starkt sätt, den här känslan av att hela tiden vilja ha mammans och pappans kärlek.
I detta fallet är det ju mamman och pappan som håller på att supa bort sina liv och pappan har ju så många älskarinnor hela tiden som inte vill ha Irmeli där. Så hon tvingas åka till USA och gå på en skola där. I USA finns det hur mycket fet mat som helst, hur mycket bakelser som helst, här har hon jordens chans att döva sin ångest och sin ensamhet genom att äta hela tiden. Sedan när hon träffar en tjej som heter Angelica som går på samma skola, så förstår hon att det finns ett sätt att komma undan detta att hela tiden bli fet, men ändå få äta mycket, genom att kräkas.
Så hon stoppar ner en tandborste i halsen, hon kräks upp all maten och detta blir ett missbruk som eskalerar i hela boken.

Det här är ju väldigt smärtsamt att läsa, för jag förstår ju att den är självbiografisk och Hillevi Wahl klarar av att gestalta den här tjejen inifrån ur en 17-årig tjejs perspektiv, så att jag som man, 46 år, bara rycks med i denna smärtsamma berättelse.

Hon säger ju själv att den är självbiografisk, men använder ändå ett annat namn på sig själv i berättelsen och skriver ändå som en roman, hur tycker du det funkar, vad gäller trovärdigheten kring berättelsen?

Det gör ingenting för trovärdigheten för hon har ett förord i den här boken, författaren, där hon skriver att hon har varit ute och pratat mycket om missbruk, om hur det är att växa upp som barn till missbrukande föräldrar, och får då den fråga: ”Är du missbrukare själv? Ja, naturligtvis, är jag det, men jag har missbrukat mat och inte alkohol.”
Och jag tror att hon har varit tvungen att som författare, använda ett annat namn. Hon skriver i jagform, men hon måste ha ett annat namn, för att få den nödvändiga distansen, för att ändå känna att det är en roman jag skriver, för att kunna – kanske märkligt nog, – närma sig den här unga tjejen ännu bättre, än om hon bara hela tiden skriver ”jag” och tänker att nu ska jag skriva allt som är sant. Det går inte att skriva allt som är sant. En roman handlar om gestaltning. Det är då det blir väldigt starkt.

Finns det något positivt i allt det här mörka i boken?
Ja, det finns ett ljus någonstans, och det ljuset kommer från Irmelis själ och hjärta själv, därför att hon har en otrolig styrka inuti sig själv. Att kunna använda sig själv, sina erfarenheter, och göra någonting bra av det. Hon träffar också olika människor i boken som på något sätt vill henne väl. Och när de kan se bortom den här ytan, som hon själv tycker är fet och ful, när de kan se bakom detta, se att hon har ett gott och varmt hjärta, så vänder boken en aning.
Det blir ingen fantastisk mjuk fin saga till slut, men den vänder en aning och man anar att hon också kommer att leva ett bra liv och att hon kommer att bära med sig många sår i sitt liv, men att det också kommer att vara hennes styrka.

Vad landar du i för betyg?
Det blir en fyra till Hillevi Wahl!