I dag har vi krattat löv så det stått härliga till. Vi har liksom handgripligen förlöst scillorna och snödropparna ur de gigantiska lövhögarna – och plötsligt rörde jorden på sig.
”Hjälp!”
Jag flög en meter bakåt.
Men den darrande lilla taggbusken var räddare än jag.
Det var en liten igelkott.
”Woooow!” sa killarna.
Det slog alla gråsuggor och maskar vi hade hittat med råge.
”Vad ska vi kalla honom?”, frågade Gunnar.
”Han ska heta Movitz Wahl”, sa Movitz högtidligt. För det döper han alla djur till just nu.
Vi lade tillbaka ett täcke med löv på honom och blinkade lite hemlighetsfullt. Vår hemlige kompis.
Och lite senare pratade vi vidare om igelkotten igen.
”Movitz, tänk om vi har en igelkott på landet också, under all snön.”
”Jaaa, mamma han saknar nog sin vän i Stockholm.”
Movitz lät bedrövad och funderade en stund.
”Han är nog på semester.”
