Karina skriver fint om det här med att få en kämpig start:
”Jag läste din sommarkrönika i dag och började tänka. Det är viktigt att vi som inte hade den mest strålande barndomen berättar om hur det var. För min del fanns det alltid mat på bordet och rena kläder redo men närheten och en närvarande förälder saknades. Av olika orsaker orkade inte min mor riktigt med sin roll så jag fick klara mig själv en hel del. Jag blev ett ensamt barn med låg självkänsla och dålig social kompetens men så här i efterhand ser jag ju att jag blev stark av det. Min barndom gjorde mig rustad för en tuff start i vuxenlivet och den gav mig även förmågan att sätta mig in i mina barns svårigheter.
Utan min uppväxt hade jag inte kunnat hjälpa den av mina söner som utsattes för grov mobbning i skolan. Kanske hade jag blundat för de första tecknen och låtit honom fara mer illa än nödvändigt. Nu hade jag kraft att stå upp för mitt barn och kämpa för att han skulle få den hjälp han behövde.Jag tycker också att det är viktigt att rusta våra barn för alla eventuella svårigheter de har att vänta i framtiden. Att vara ung i dag är ingen dans på rosor och vuxenlivet kan bjuda på en hel del motlut också och då är det bra om de har verktygen att klara av det på bästa sätt.
hälsningar Karina”
Svar: Du har så rätt. Jag tror också att det är viktigt att vi berättar. Många tror att andra, speciellt barnen inte orkar höra. Men jag tror tvärtom. Många gånger förklarar det varför vi är som vi är. Vi som är ”lite konstiga”.
Sedan handlar det såklart om hur man berättar. Att berätta för din son att du också vet hur det känns att bli mobbad och utsatt är en fantastisk gåva att ge ett barn. Då är han inte ensam.
