Först läste jag en intervju i en lokaltidning med Niklas Strömstedt där han beskrev sin nya kärlek Jenny Östergren som ”ett secondhandfynd”. För att ”hon som jag var bättre begagnad”.
Tyckte det var så himla fint.
Och nu när jag läser Merete Mazzarellas bok ”Resa med rabatt” och fascineras över ett ord hon använder:
”’Vi är en återvinningsfamilj’, förklarar hon. Jag tar genast tacksamt uttrycket till mig. Först är jag helt enkelt road av hur tidsenligt, hur politiskt korrekt det låter. Sen slår det mig att det låter långt mer autentiskt än plastfamilj. Och framför allt är det inte långt mer realistiskt än nyfamilj? För alla vi som kommit samman i nya konstellationer efter år och erfarenheter – ibland svåra erfarenheter – är märkta, ärrade, mer eller mindre tillbuckalde. I en återvinningsfamilj föreställer jag mig att man inte inbillar sig att man kan bli som ny utan man känns vid märkena, ärren, bucklorna. I en återvinningsfamilj föreställer jag mig att man är tacksam för vad man har och vad man fått och är beredd att lägga ner både tid och möda på att pussla ihop det till något som verkligen fungerar.”
