Rwanda är mer jämställt än Sverige!

(Krönika publicerad i Allas veckotidning, april 2009)

I Sverige tror vi oss ofta vara världens mest jämställda land, men det är en myt. Världens mest jämställda parlament finns i Rwanda, och den svenska arbetsmarknaden är en av världens mest segregerade när det gäller kön. Enligt Statistiska centralbyrån är jämställdheten till och med på tillbakagång på två områden: Inom näringslivet och bland unga män. Allt enligt Dagens industri.
Tycker du att man ska kvotera in kvinnor på chefsposter? undrar Susanne i Enskede.
Vi har redan kvotering. Av män. Just nu så är nittioåtta av hundra chefer av manligt kön. De sitter där för att de är män. Inte för att de är särskilt kompetenta. Eller som förra Teliabasen Marianne Nivert sa: ”Den dagen vi har lika många inkompetenta kvinnor som män i styrelserna, då har vi nått full jämställdhet.”
Eller som min nye idol, länspolismästare Göran Lindberg, även kallad ”Kapten Klänning” säger när han åker runt och föreläser om genusfrågor:
”I svenskt näringsliv är 2 procent av cheferna kvinnor, medan tre procent av cheferna heter Göran. Det är alltså lättare att heta Göran och bli chef än att vara kvinna och bli chef. Nu förstår du varför jag blev chef.”
Kvinnor ska naturligtvis sitta i styrelser för att de kan och vet en massa som inte män vet. Ta till exempel bilindustrin, hade det suttit fler kvinnor på alla chefsnivåer där, så kanske bilarna hade varit både mer miljövänliga och samhällsanpassade. Då kanske vi hade bilar där det fick plats tre barn, plus två föräldrar och en gammal farmor. Utan att någon tvingades utföra ett cirkusnummer för att komma in. Det skulle säkerligen finnas en inbyggd dammsugare för att få bort alla smulor och allt skräp, för att inte tala om att klädseln skulle vara lätt att göra torka av från allehanda besudlingar. Dessutom skulle det finnas ett inbyggt skötbord, nappflaskehållare och ett bra fack för en rejäl handväska.
Kvinnor och män tänker olika, det är vetenskapligt bevisat. Män tänker fort och tar risker. Vi kvinnor tänker praktiskt och oroar oss för allt som skulle kunna hända. På gott och ont. Vi tänker: Har han inte mössa kommer han att bli förkyld och få lunginflammation och vojne, vojne, vojne. Alltså har barnet mössa. Och överlever.
Eller om barnen springer omkring hemma som vilda indianer strax före läggdags. Kvinnor tänker – och hojtar – nej, spring inte! Ni kan halka och slå er och dänga huvudet i öppna spisen eller fönsterkarmarna! Spring inte, för då hamnar vi på akuten allihop!
Papporna tänker: Äsch, låt dem springa av sig så de blir trötta och somnar tidigt så vi vuxna kan få lite tid för vuxentid tillsammans.
Och så – pang! – springer något av barnen in i fönsterkarmen och alla sitter på akuten och ingen får sova alls den natten.
Det är precis som den ekonomiska krisen i världen. Hade det varit lite fler kvinnor i styrelserummen så hade det säkerligen tänkts efter lite före. Då hade vi inte suttit på den finansiella akuten nu och pumpat in pengar till bankgubbar som står med fingret i munnen och säger ”tänkte inte på det!” och i gammelmodiga, mossiga bilföretag som bara gör bilar för män som vill köra för fort och parera sin 40-årskris.
Kvinnor och män behöver varandra – även i styrelserummen.