Snabbmat kan vara livsfarlig. Det bevisade inte minst den bilist på Jylland som stoppades av polis efter en vansinnesfärd i 156 knyck genom samhället. Han tyckte att han hade en jättebra förklaring: Han hade varit och handlat grillad mat och måste hem medan maten ännu var varm!
Vi köper mer och mer färdiglagad mat, är det bra eller är det bara ett sätt att vinna tid i vår stressade värld? undrar Ulla i Höllviken.
Jag tror att det handlar om ren och skär panik. En nödlösning. När blodsockret sjunker så lågt att man inte kan tänka klart. Varför skulle man annars frivilligt trycka i sig en massa transfetter och importerade köttslamsor?
När jag var tretton år flyttade jag till min pappa. Han var ingen virtuos i köket, tvärtom, han lyckades till och med bränna vid kokta ägg. Jag insåg ganska snabbt att om jag lärde mig laga mat, så skulle jag inte få göra någonting annat så länge jag bodde kvar där. Så vi levde i princip på blodpudding, fiskgratänger och ärtsoppa på burk. Snabbt och gott, men…
Men nu. Nu, när jag själv har barn, då kan jag känna en oerhörd sorg. En sorg över att vara så handikappad att jag inte ens kan laga korv stroganoff utan recept. Sorg över att inte veta hur min farmor lagade sina fantastiska köttgrytor med lagerblad och hela pepparkorn. Eller dillkött med potatis. Vilken modern människa kan laga dillkött nuförtiden?
Det känns som om vi håller på att förlora ett kulturarv. Min farmor visste vilket kött man skulle välja. Vilket som var välhängt och prisvärt. Vad som passade i grytor eller till en rejäl stek. Jag har inte en susning. Jag blir helt ställd framför köttdisken. Det slutar alltid med att jag sliter åt mig en mager korv eller en bit kassler och flyr hals över huvud.
Min man då? Nej, tyvärr. När vi träffades delade han in Stockholm i pizzadistrikt och gav vägvisningar efter McDonald´s restauranger. Tack och lov slutade han med det när han träffade mig – och gick ner trettio kilo. Men vi harvar fortfarande runt på fem-sex paradrätter som vi kan sno ihop lite snabbt och som är någorlunda nyttiga och ätbara.
I Malaysia vill regeringen införa straffskatt på snabbmat. Hälsoministern säger att ”den bör behandlas på samma sätt som alkohol.”
Jag är böjd att hålla med. Åtminstone när det gäller skräp som Gorbys piroger. När vår son var tre år köpte vi en påse på semestern. Efter en pirog började han snurra. Runt, runt, runt. Sådan har vi inte sett honom, inte ens efter en påse lördagsgodis. Så vi slängde resten av pirogerna och käkade grillad kyckling i stället. Då satt han still.
Någon har sagt att den ultimata snabbmaten är ett glas champagne och ostron. Bara för att det är snabbt behöver det inte vara dåligt. Och jag menar inte att vi ska gå in i köket, kedja fast oss vid spisen och laga köttgrytor varje dag. Men ibland önskar jag att jag fler gjorde som min halvsyster. Hon gjorde hela matlagningsproceduren till en stor happening för sina söner. Självklart har de blivit stjärnkockar. Det hindrar dock inte att en och annan hamburgare och chokladboll slinker ner även hos dem.
Men lite skit rensar magen. Det brukade även min farmor säga.
