Kompis gillar kvinnlig vänskap bäst

Apropå min Metrokrönika om vänskap skriver han:

Hej! Gillade din krönika väldigt mycket i dag! Lustigt kanske att jag som man kunde identifiera mig helt och fullt med din beskrivning och samtidigt tvärtemot skulle vilja skriva i min motsvarighet till krönika att ”kvinnlig vänskap är bättre”. Jag är så sjukt trött på manlig vänskap som består i skryt om vilka whiskeysorter man föredrar / känner till och kan uttala. Eller vänskap som handlar om att slå sig för bröstet och försöka rapa högst tillsammans. Eller att stoltsera med vem som fick den snyggaste tjejen.

Visst, den delen som handlar om att hjälpa varandra med praktiska saker känns som något jag skulle vilja ha i ”paketet” vänskap.

Jag vill definitivt inte ha den delen som du beskrev där man ”festar tillsammans” eller söker bekräfelse i grupp på krogen eller i andra liknande alkoholindränkta sammanhang. Varken på de sätt som tjejer eller killar gör. Usch nej.

…men de vänner jag har som jag kan dela med mig av mitt innersta till, mitt hjärtas röst, mina hemligheter och svårigheter. De är alla kvinnor. Det tror jag inte är en tillfällighet.

Mina manliga vänner och bekanta tar två steg tillbaka och känner sig illa till mods när jag försöker förklara saker som att ”den och den” terapiformen är alldeles ypperlig. Det bästa som hänt mig…” eller ”Jag vill inte dricka för jag klarar inte av det. Mina föräldrar var alkoholister och jag har aldrig kunnat ”hantera” alkohol.”

Den sista grejen är faktiskt något som besvarats av en manlig vän med ”Å fan – ska vi gå ut och ta en öl och prata om det?”

Svar: Ja, du kanske har rätt. Män har nog svårare att prata om problem, eller sådant som är känsligt. Men måste man prata om allt? Räcker det inte med att finnas där? Vad tycker ni läsare?