Hjälp! Han ska börja på dagis!

Nu är det ett skrämmande faktum. Barnet ska börja på dagis. De kommer inte undan längre.
Modern och fadern har lyckats skjuta på denna fasansfulla institutionalisering genom ett snillrikt trixande med föräldradagar ända tills nu, då barnet är nästan två år. Nu är till och med garantidagarna snart slut och situationen börjar bli ohållbar. Speciellt för barnet som är dödligt trött på sina föräldrar. Han vill ut i den stora världen. Det vill inte modern.
Modern vill att allt ska vara precis som förut. Hon vill inte alls lämna bort sitt barn till läbbiga främlingar. För att inte tala om alla de andra, hemska barnen.
De var på studiebesök på dagiset för ett par veckor sedan. Det började inte bra.
Barnet hade nämligen, när han bara var några veckor gammal, fått följa med till en kvinna som sålde begagnade barnkläder. Väldigt fina barnkläder var det och modern köpte ett par kassar. Men när hon lade det lilla barnet på mattan för att ta på sig kappan, så hörde hon ett förtvivlat rosslande.
När hon vände sig om satt kvinnans treårige son grensle över barnet och tog strypgrepp!
Barnet drömde mardrömmar i flera månader efter det. Och modern har skytt denna mördarfamilj som pesten sedan dess.
Men vem tror ni inte står på dagisets grusplan när modern och fadern kommer dit?
Just det. Mördarbarnet och hans mamma.
”Heeej! Ska ni också börja här? Vad roligt!”
Modern började dra i fadern och vagnen.
”Kom vi sticker! Fort! Aldrig i livet att mitt barn ska gå på ett mördardagis!”
Fadern lyckades hålla kvar modern på rätt sida grinden.
”Snälla du, vi kan väl gå in åtminstone och ge det en chans?”
Modern tittade på barnet. Han såg lycklig ut och pekade på dörren.
”Däääär!” sa han.
Modern suckade och följde med. Men hon hade redan bestämt sig. De skulle inte tro annat.
När de kom in i kapprummet hörde de barn skrika. Det lät fruktansvärt. Hon ville genast fly igen.
Men föreståndaren hann före.
”Kom in, kom in!” ropade hon glatt, med ett illrött, skrikande barn i famnen.
”Det är första dagen som föräldrarna går iväg i dag”, förklarade hon.
Modern ville bara sätta sig ner och gråta, men fadern dunkade henne i ryggen för att ge henne en knuff inåt de inre regionerna.
På dörren dit satt en lapp till.
”SJUKDOMSSYMTPOM
SOM UPPTÄCKTS HÄR:
Stafylokocker.
Streptokocker.
Svinkoppor….”
Modern kände hur hon blev alldeles yr och febrig. Hon mådde plötsligt väldigt illa. Och började det inte klia på kroppen också? Detta var som en ond film. Först mördarbarn och nu mördarbakterier också. Varför tog föräldrar sina barn till ett förpestat ställe? De måste hem och sanera sig! Hon skulle just slita med sig barnet och fly därifrån, sedan fick fadern säga vad han ville – när hon upptäckte att barnet lyckligt skuttade runt och hittade bilar överallt.
”Brrrrrm-brrrm!”, sa han körde runt på en matta som såg ut som centrala Borås
”Ser du inte att han stormtrivs här?”, viskade fadern.
Modern vågade knappt titta.
Hon stirrade i stället ner i ett papper de hade fått hemskickat, där det stod att barnet skulle ha med sig tre fotografier på sig själv. Ett skulle sitta på barnets klädhylla. (Och nu skulle de tvingas märka alla kläder med namnlappar också. Namnlappar! Han var ju nyss en liten bebis! tänkte modern och snöt sig i en tvättlapp.) Det andra fotografiet skulle sitta på barnets teckningslåda. Och det tredje på hans stol vid matbordet.
Matbordet! tänkte modern. Barnet var just nu inne i en period då han bara åt saker som man stoppade in i rumpan på Tigern. Ja, det var alltså ett litet träbord i form av en tiger som för länge sedan hade tappat svansen. Inget konstigt med det. Men det hade blivit lite bökigt att komma på maträtter som man kunde stoppa in i det där lilla rumphålet, för att barnet ens skulle kunna tänka sig att stoppa det i munnen.
”Vi måste kanske ta med oss Tigern hit, så han inte svälter ihjäl”, viskade modern.
”Aldrig i livet, då får du ta inskolningen”, viskade fadern tillbaka.
De hade kommit överens om att han skulle ta den, mest för att ingen av dem vågade lita på att modern faktiskt någonsin skulle våga släppa taget om barnet.
”Han klarar sig säkert utmärkt. Det är du som kommer att ligga i kapprummet och skrika”, hade han sagt.
Modern tyckte det var ganska oförskämt. Men förmodligen sant.
En pappa kom och hämtade sitt skrikande barn. Han såg lite mysko ut.
”Tror du man kan kolla alla föräldrarna mot brottsregistret?”, viskade modern.
”Säkert”, muttrade fadern. ”Ska vi inte passa på och kamma alla barnen också, så vi får med oss deras DNA?”
Det tyckte modern var en lysande idé. Hon började genast känna sig lite tryggare.
”Ja, är det något mer ni vill fråga om?” undrade föreståndaren?
”Ja”, sa modern lite trevande. ”De lite större mörd… jag menar barnen… trakasserar inte de inte de mindre?”
Fadern suckade lite trött.
Föreståndaren log.
”Nej då, tvärtom. De brukar komma hit och hjälpa till ibland. Det är snarare de mindre som slåss och bits. De kan vara rätt brutala mot varandra.”
Modern tänkte på sina egna bitmärken och fläskläppar. Barnet hade börjat med en ny grej. Att slå sin ömma modern med knutna nävar mitt i ansiktet. Bapp! Bapp!
Hon gnuggade eftertänksamt sina blåmärken. Ja, han kanske inte var så liten och försvarslös längre. Han kanske skulle klara sig i alla fall, i den här mördardjungeln. De andra barnen såg faktiskt lite mesiga ut. Och visst hade det varit skönt om han kunde lära sig att äta på tallrik som vanliga barn.
Nu vankades det sångstund och där fick bara de initierade vara med. Modern var faktiskt lite avundsjuk. Hon hade mycket väl kunnat tänka sig att klämma i med en Imse vimse spindel.
”Jaha, nehej, ja, då får vi väl tacka så mycket då”, muttrade modern.
”Tack själv, och hjärtligt välkomna hit med lille Elliot. Det är ett vackert och begåvat barn ni har”, sa föreståndaren och klappade barnet ömt på huvudet.
Modern nickade instämmande och sträckte på sig så hon slog i en Spöket Laban-lampa.
”Mycket sympatisk och inkännande kvinna, det där”, sa modern till fadern när de klädde på barnet igen.
Fadern sa ingenting.
Han tänkte gå hem och kasta Tigern i grovsoprummet.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.