Det började med att Gunnar kom in och skrek okvädningsord till mig för att Lykke hade bajsat på mattan.
Jag var så trött så jag visste knappt vad jag hette. Än mindre var mina glasögon låg. Och när Gunnar fick panik – det får han numera bara av bajs – så snurrade jag först omkring runt min egen axel fem varv innan jag gapade tillbaka:
”Jamen, skit på dig också då!”
”Okej, förlåt då, men jag fick panik. Faktiskt”
”Herregud, lite bajs är väl inget att få panik över.”
”Men nu får jag det! Okej?”
”Nej, det är inte okej, du har ju tre barn, du borde ha vant dig vid det här laget.
”Men nu har jag inte det…”
En halvtimme senare kunde vi skratta åt det. När jag hade hittat mina glasögon.
Bara för att upptäcka att strömmen hade gått på frystoan, så det hade så att säga smält. Alltihop. Och på den vägen är det. Hela dagen har gått i skitens tecken.
Shit happens, som vi säger.
I morgon tar vi nya tag.
