Det är en annan skön sak med att ha hus på landet, mellan bondgårdarna. Att man inser var man har sina rötter.
Jag märkte rätt snart att jag är inte rädd för att hugga i. Tvärtom, jag älskar att ta i så jag nästan får blodsmak i munnen.
Det tror jag är bondkvinnorna i min släkt som finns kvar i mig.
De har varit många. Och de har varit hårt arbetande. Och inte rädda för att säga ifrån där det har funnits orättvisor.
Våra kroppar är gjorda för att föda barn och arbeta.
Vi är som arbetshästar, bredarslade och storbystade. Varma och glada och runda. Och skitförbannade när det behövs.
Här på landet får allting en mening.
Nu först förstår jag varför jag inte har varit smal och blond och sådär lagom bräcklig och försynt.
Vi är inte sådana, vi som härstammar från min mormorsmor Hanna Blom.
Vi hör hemma på landet. Där rynkor och valkar och lite grått i håret är någonting fint. Och eftersträvansvärt.
2 kommentarer
Inlägget får mig att önska att jag visste mer om kvinnorna i min släkt. Mormors mormor till exempel. Mycket trassel i leden med brutna band. Kan man finna svaren längre bak? Antagligen.
.-= Frida´s last blog ..Mycke vill ha mer :p =-.
Hej
Det låter härligt med lantlivet ditt!
Dock måste jag reservera mig mot att man måste vara tjock och gråhårig för att kunna hugga i!
Är blond och smal av födsel och ohejdad vana, ett arv från samekvinnorna i min släkt och kanske också därifrån arbetslusten kommer? Eller så är det från farmor bondmoran som födde barn och mjölkade kor om vartannat. Hur som helst så gillar jag att jobba, tänk att stoppa händerna i solvarm jord, underbart!
Nåväl, jag hoppas du tar detta inlägg lika skämtsamt som det är menat (fast det är alldeles sant), jag uppskattar din blogg!
Gabriella