Mer tankar om det här med måleriet: När jag målar och sandpapprar känner jag mig närmare min egen mamma.
För i min begynnelse var det mamman som renoverade. Pappa ansågs ha tummen mitt i handen. Trots att han var murarbasens son. Eller kanske just därför. Han fick slita så hårt med att bygga hus när han var barn att han avskydde allt sådant där.
Så hemma hos oss var det mamma som höll i borrmaskinen och lagade elektriska apparater – och målade om hela lägenheten.
Länge försökte jag förneka detta mitt modersarv. För jag ville ju inte bli som min mamma.
Men nu, när jag står där med målarpenseln och går loss för kung och fosterland och inser att jag faktiskt är bra på det här, då tänker jag på mamma. Och blir både rörd och tacksam. För trots allt visade hon mig att kvinnor kan. Att kvinnor kan vara jäkligt bra på att tänka logiskt. Att det vi inte har i muskelstyrka väger vi upp med ren och skär envishet. Och att vi har ett fantastiskt ögonmått. Bara en sån sak.
Hon lärde mig att vi är minst lika bra som männen.
Det har jag burit med mig genom livet.
Tack mamma, tänker jag och viftar till med penseln mot himlen så det stänker vit färg i hela håret. Tack mamma.