Rebecka om mammaskulden

Rebecka skriver om mammaskulden:
”Jättebra krönika, Hillevi! Det är lite detta som är vårt budskap i boken. Att detta dåliga föräldrasjälvförtroende och den stora mammaskulden gör att vi försöker bli de perfekta föräldrarna. Men att vara en perfekt förälder är inte att vara en perfekt förälder!”

Svar: Ja! Och jag såg på din blogg att ni hade gått ner i tid, till 80 procent båda två!
Vilken revolution. Så här skriver Rebecka, för er som inte hittat till hennes blogg än:

”I hela mitt liv har jag varit workoholic. Har alltid jobbat minst 100 procent, ofta mycket, mycket mer. Att jobba mycket har blivit en del av mig, en del av min personlighet, en del av berättelsen om vem jag är. Och det är i prestationen, i det hårda arbetet hela min identitet alltid har legat. Och nu har jag frivilligt avsagt mig det. Har ingen aning om hur min självkänsla kommer att ta detta, men tror att min kropp och själ kommer att tacka mig. För att inte tala om mina barn! Och, kanske viktigast av allt – mitt eget framtida jag! För det är faktiskt mest för henne jag gör det här. Visst kanske jag hör till de procenten som klarar att köra på i 180 hela livet (troligare inte), men till vilket pris? Och för vems skull? Egentligen bara min egen bekräftelses skull (jag är en sucker för bekräftelse…).”

Jag önskar att fler föräldrar gick ned i tid. Inte minst män. På den punkten är det nattsvart på jämlikhetsfronten. Men jag tror att det många gånger är som för er, att man har sin identitet i att vara ”jävligt bra på att jobba”.
Och då vill jag säga två saker:
1. Det handlar om en sådan kort tid i våra liv när barnen är små. Senare kan man jobba mycket igen. Om man vill.
2. Det går att kombinera. Man kan vara en jäkel på att jobba när man jobbar. Och en jäkel på att vara med barnen när man är med dem. Problemen uppstår oftast när man försöker göra båda sakerna samtidigt, när man fixar barn-grejer på lunchen eller ringer jobbsamtal hemma.