Gardinångest

Jag måste vara världens sämsta husmor. Haha. I dag skulle jag beställa gardiner. För jag hittade tyget med gamla PV-bilar på. (Tack, Karin!) Det finns på Tygverket på S:T Paulsgatan vid Slussen.
Nåiallafall.
”Kan man beställa per telefon?”, sa jag.
”Javisst”, sa hon.
”Jag behöver bara måtten.”
”Måtten?”
För det hade jag liksom inte tänkt på. Gardiner som gardiner, liksom. Hur svårt kan det vara? Men jag gick in i barnrummet och ögonmåttade.
”Tja, vad kan det vara? En och åttio, tror jag.”
”Ska det vara med band eller öljetter eller ska du hänga upp dem i ringar?”
Det hade jag inte heller funderat på.
”Ska ni dra dem fram eller tillbaka?”
”Ja, det brukar man väl med gardiner?”
Det blev en kombo. Band och ring-alternativet.
”Vad kostar det här då?”, undrade jag.
För jag hade just dissat ett par gardiner som Elliot ville ha, för att de påminde om skolgardiner från 70-talet och det kunde jag bara inte ha i huset. Och de hade kostat 600 spänn.
”För dyrt”, sa jag.
”Mamma, vad är dyrt?”
Det var då jag insåg att jag låg efter lite med utbildningen när det gäller femåringen.
Nåiallafall.
Det kostade tvåhundrafemtio kronor.
Per längd.
”Det var ju inte så farligt”, sa jag.
Innan jag insåg att det var exklusive materialkostnad.
Men då var det liksom försent. Och jag ville ju väldigt gärna ha det där PV-tyget.
Så jag berättade för Gunnar om mitt inköp när han kom hem.
”Vad beställde du för mått?”
Skulle han börja nu också?!
”En och åttio, det blir nog bra”, sa jag och såg ut som om jag visste vad jag gjorde. För ögonmått har aldrig varit Gunnars starka sida. Heller.
”Men JAG är ju en och åttio”, sa Gunnar.
Som plötsligt såg pytteliten ut bredvid vardagsrumsfönstren.
”Jäklar!” sa jag.
Gunnar skakade på huvudet.
”Är du säker på att du är en och åttio?”
Gunnar nickade.
”Tror du att de har börjat sy?”
Då suckade Gunnar.
Men de var väldigt snälla och osuckande på Tygverket. De ändrade så gärna måtten till två och tio i stället. Jaadå, inga problem.
Något säger mig att de haft med virrpannor att göra förut.