Johan Hakelius har skickat ett brev till Malin Roos – och en kopia till mig. Tack för det. Här kommer Johans förtydligande:
”Hej Malin,
någon tipsade om att jag nämndes i förbifarten i något du skrivit och, se, det stämde. Tack för det. Glädjen förtas dock en aning av att du återger vad jag sade, som om jag hade sagt att jag inte bryr mig om knarkeri. Det är sant i den meningen att jag inte lägger mig särskilt mycket i vad vuxna kändisar ägnar sig åt, oavsett om de snortar, åker vattenskidor eller läser renässanspoesi. Eller att jag inte har några synpunkter på om polisen tar kissprov på kändisgalor. Men det som jag i tv sade ”inte berörde mig det minsta”, var den stora affär som görs av att någon kändis anser sig illa behandlad. Jag hann också påpeka 1. att knarkeri är olagligt 2. att kändisar gör sig löjliga när de tror att de står över lagen 3. att polisen mycket väl kunde kissprova på Stora Journalistpriset också (i år är jag rätt övertygad om att de skulle få åtminstone ett napp).
Det är, om jag får säga det själv, ett ganska bra resultat på så kort tid i ett dumt medium. Fast i din text verkar jag säga motsatsen.
Jag vet att tv är ett dåligt medium för att överföra information. Man blir så distraherad av alla färger och rörelser och ansikten. Jag vet också, ska gudarna veta, hur svårt det ibland kan vara att få ihop en text och hur lockande det är att gena lite grand för att få sin egen tes att gå ihop i slutet. Ingen stor sak, jag är van att användas som slagträ på alla möjliga sätt, men nu när din felaktiga antydan förs vidare här och där, tänkte jag bara att du möjligen kunde ha nytta av att få reda på vad jag verkligen sade, för ordningens skull.
Allt gott
/JH”
Svar: Ja, ett kissprov på Stora Journalistpriset skulle jag också vilja se. Haha.
