Alla alkisbarn borde ta en time out från sina föräldrar

(Krönika publicerad i Accent juni 2007)

”Snälla mamma, kan du inte sluta dricka? Ser du inte vad du gör mot oss?”
Så stod det på den gula post-it-lappen som hennes son hade skrivit och satt på den tomma bag-in-boxen i garderoben.

Ändå hävdar Britta Berggren Ericsson i sin bok ”Snälla mamma, sluta dricka” (Prisma förlag), att det bara är vid två tillfällen som någon har antytt att hon skulle vara alkoholist.
Det tror jag inte ett ögonblick på. I boken ser man att barnen har låtit henne förstå att hon dricker alldeles för mycket, om och om igen. Men Britta har valt att inte se, att inte lyssna. Hon är en så klassisk alkis att det nästan blir skrattretande att läsa boken.

Som avsnittet om när hon var i tjugoårsåldern och bodde hos sin mamma och kom hem en sen natt. Hon var så full att hon ramlade nerför trapporna och spydde ner sig och hamnade på sjukhus för att nyktra till.
Redan där borde en normal människa ha stannat upp och insett att något hade gått alldeles för långt.
Eller när hon halsade vinare i duschen. Eller när en kompis såg henne dricka ur en flaska sprit direkt från kylen – och hon ändå blånekade: ”Nej, jag bara flyttade på flaskorna.”.

Jag hade hoppats att Brittas bok var en ärlig uppgörelse med alkoholismen och vad den har gjort med hennes barn. Jag hade hoppats – för hennes barns skull – att hon tog på sig hela skulden och bad oförbehållsamt om ursäkt.
Men det gör hon inte. I stället väljer hon – fortfarande – att se sig själv som ett offer. Som om det var alla andras fel att hon inte insåg att hon var alkis.
”Det var ju ingen som sa något!”, tycks vara hennes mantra.

Men barnen, då? Som alkisbarn vet jag hur mycket man bönar och ber. Varenda dag. Snälla mamma, måste du dricka mer nu? Snälla mamma, jag blir så rädd när du blir så där. Snälla mamma… Ofta åker man på en örfil. För att alkismamman inte orkar höra.
Sedan jag skrev ”Kärleksbarnet” har jag fått hundratals mail och brev från missbrukarbarn som berättar samma sak. Om hur de vädjar och ber, hotar och skriker – och till slut slår på sina föräldrar för att de är så förtvivlade för att ingen lyssnar.
Det är berättelser om barn som får ta hand om hela hemmet, som får skydda sina småsyskon när deras mamma jagar dem med kniv, som ständigt lever med hotet att deras mamma eller pappa ska ta livet av sig.

Brittas yngste son gjorde också allt för att hemmet skulle se ut som vilket hem som helst. Han plockade undan när det var stökigt. Han fixade och donade. Det var han som skrev lappen som Britta hittade på sin tomma trelitersbox i garderoben.

Nu har hennes son valt att bryta helt med henne. Han orkade inte mer. Ändå är det som om Britta tycker att det är hennes söners skyldighet att fortsätta ta hand om sin mamma resten av livet.
När en annan av hennes söner säger att hon bara får ringa honom när hon är nykter, blir hon rasande.
”Det är som om något av mina barn var psykiskt sjuk – och jag skulle säga att du får bara ringa när du är frisk!”
Men skärp dig, för helsicke! Det är ju du som är mamma! vill jag skrika. Det är en mammas skyldighet att ta hand om sina barn och skydda dem från allt ont. Vilket du har misslyckats med fundamentalt, by the way. Dina barn, däremot, Britta, har inga som helst sådana skyldigheter. De har tvingats vara dina föräldrar alldeles för länge.

Britta säger att hon har varit nykter i ett drygt år nu. Men hon lever kvar i sitt alkistänkande: ”Jag är ett offer. Det är synd om mig.” Hela tiden hittar hon nya ursäkter. Och prackar på sina barn mer skuld.

Alla barn till missbrukare borde ta en time out från sina föräldrar. Gärna på ett par år. Det är vår förbannade rättighet, att slippa tänka på våra manipulerande och sjuka föräldrar ett tag och försöka bygga upp ett sunt liv, bortom all ångest och skuld. Och det absolut minsta man kan kräva av sina föräldrar är att de ska vara spiknyktra när de ringer.