Man har väl lite gröt i huvudet. Trots allt.
I kväll trodde jag att vattnet gick. Igen. I soffan.
Jag ställde mig upp med det nyammade barnet i famnen och tittade storögt på Gunnar.
”Vad är det?”
”Det kändes som om vattnet gick.”
Nu tittade han lika storögt tillbaka.
”Men du är väl inte ens gravid, va?”
Jag skakade på huvudet. Lite skräckslaget. För det kan jag väl rimligtvis inte vara. Väl.
Han tittade på bebisen. På mig. Och på soffan. Och på bebisen igen.
”Får jag?”
Jag gav honom bebisen.
”Hon är alldeles genomvåt”, sa han.
Jag blinkade.
”Hon behöver en ny blöja”, förtydligade Gunnar.
”Jaha.”
Plink-plink-plink.”
”Jaha! Haha, och jag som trodde att…”
Gunnar skakade på huvudet. Men han sa inget. Det har han i alla fall lärt sig efter tre barn. Säg för guds skull inget oöverlagt till en ammande kvinna.
3 kommentarer
In i amningsdimman … eller vad brukar man säga?
He he, vad ska man säga det är nog lite gröt i skallen när man ammar 🙂
Visade min man texten han kommentar var ”vilken tur att Gunnar inte gör som i reklamen när pappan sitter i fåtöljen och lyfter upp det lilla barnet som antagligen gjort nr i blöjan och ropar på sin fru för att hon ta hand om kalaset”
Min man har också lärt sig den hårda vägen.. han förstod Gunnar helt och fullt
Haha, ja det låter som du är lite amningsförvirrad! Jag är likadan.
Men jag undrar, vad ska jag skylla på när jag slutar amma och fortfarande är lika grötig i huvudet…?