Småpanik och navelkolik

Storebror har troligtvis fått navelkolik. Sedär ett nytt sjukdomsbegrepp man aldrig hört tidigare. Men det är inte farligt och det smittar inte. Själv säger han att han har ont i hjärtat.
”Var då?”, sa jag oroligt första, andra och tredje gången.
Han pekade på magen. Varje gång.
”Sitter ditt hjärta där?”
Han nickade.
Visst är det vackert. Han har hjärtat i magen.
Precis så är det. När han blir nedstämd eller orolig så sätter det sig där, i magen. Och just nu är det så mycket med femårsgruppen och tankar kring att börja skolan och att få en lillasyster och mamma och pappa som inte har tid att ta hand om honom som vi borde.
Plus julen.
Han håller på att grubbla ihjäl sig över julen.
Lilla älsklingen.
Så nu är han hemma ett par dagar och tankar lugn och ro och mammakärlek. I övrigt säger läkarvetenskapen att det är vila och en varm vetekudde på magen som är den enda boten. För det går över väldigt fort. Det onda. På bara ett par minuter med rätt ”behandling”.
”Vilken bra mage du har, som säger till att du behöver vila”, sa jag.
Det hade han inte tänkt på.

Även femåringens mamma skulle kunna behöva vila lite. Men jag kommer väl att stupa på min post. Just nu går jag på ren vilja, känns det som. Och bryter ihop när det blir för mycket. Som när treåringen tjongar iväg någon jäkla Expressen-kompass – som Gunnar fått på jobbet – rakt på min underläpp så blodet sprutar. Satan i gatan vad ont sådant gör.
Men kallt vatten hjälper mot det mesta. Och, som Mark Levengood brukar säga, det är bara att bryta ihop och gå vidare. Nu med ännu sexigare underläpp.

Det går inte att kommentera längre.