Peter om lämpliga föräldrar

Så här skriver Peter om ”Förgrymmade ungar”:

”En skitdokumentar som försöker sammanfatta hur man ska eller inte ska interagera med barn i åldrarna 3-12 år. På 60 minuter. Det handlar inte om att efterapa extrema metoder från UK, utan om att sätta gränser för sina barn. Det missar dokumentärskaparen helt. När han sedan i slutet nattar sitt barn med vällingflaska och släcker lampan (uppenbarligen utan att barnet borstar tänderna efter vällingen), ifrågasätter jag starkt om han själv är en lämplig förälder.
hälsningar Peter.”

Svar: Skämtar du? Skulle han inte vara en lämplig förälder för att han inte borstar tänderna efter vällingen? Herregud.

4 kommentarer

Det som Peter med många andra ”Supernanny-fans” inte har fattat är att man KAN sätta gränser för sina barn UTAN att kränka barnet och få det att känna skam. Om Supernanny hade läst lite utvecklingspsykologi då skulle hon ha lärt sig att människans hjärna är färdigutvecklad först i 25års ålder. Supernanny tar ingen hänsyn till biologisk fakta. Men det behövs inte heller. Metoden går ut på att lära barnen blind lydnad. Ungefär som man gör med hundarna. Man diskuterar inte heller med hunden ifall den vill gå ut eller inte och ifall den vill äta eller ej. Men ingen normal förälder vill ha ett barn som liknar ens hund.
All undervisning borde tvärtom utgå ifrån att lära barnen kritiskt tänkande redan i förskoleåldern. Då skulle de slippa många bekymmer i framtiden. Om barnen var mer skeptiska och INTE trodde på allt vi vuxna tutar i dem – då skulle de få ett lyckligare liv.
Ungar som har blivit uppfostrade med Supernanny metoder vill vid universitetet veta ”det rätta svaret” på alla frågor. De kräver ”facit” av lärarna, vill veta vilka sidor som kommer till tentan och resten skiter de i. Självständigt tänkande har de aldrig sysslat med och de vågar inte ifrågasätta något som står i kursböckerna. Sedan blir de jätte frustrerade när det står olika i olika böcker. ”Vem har rätt” är den eviga frågan. Istället för att fundera ut hur de själva tycker och tänker.

Hej barnpsykologen,
Jag håller med dig till 100% att barns beteendeproblem är ett vuxenproblem och närmare bestämt föräldraproblem, eftersom föräldrarna inte har klarat av sitt föräldraansvar. Men jag har vissa invändningar till metodiken.
Du säger att KOMET ska lära de vuxna att intressera sig för sina barn och att vara delaktiga. Det är ju jätte bra. Men. Att barn ska få detta som en ”belöning för ett önskat beteende” vänder jag mig PMot. HELT OAVSETT om det är en önskan från barnets sida. Barn ska inte förtjäna sina föräldrars uppmärksamhet, kärlek, intresse, delaktighet eller relation. Tvärtom ska ni lära de vuxna att detta är en förutsättning för alla mänskliga relationer – så även när de gäller små barn.
Jag som vuxen behöver inte behaga min man och vara honom till lags för att få hans intresse, delaktighet, kärlek eller vad vi nu kallar en relation för. Och därför behöver inte barn heller förtjäna sina föräldrars kärlek.
Jag tycker alltså att ni lär barnen precis tvärtom vad ni borde göra. Med era metoder kommer barnen att tro att de alltid måste vara på ett visst sätt för att få kärlek. Det är horribelt.
Det som ni borde göra är att ”uppfostra” föräldrarna. Ge dem läxor. Och belöna dem med lite fysisk närhet när de lyckas 😉