Vi skrämmer våra barn till tystnad

Jättebra, jag håller med om vartenda ord. Mina barn kan bryta ihop i gråt för ett vanligt morgongräl när alla ska i skor och overaller. Skulle jag placera dem i en skamvrå nånstans skulle de förmodligen knäcka ihop på riktigt.
Ska absolut försöka se svt’s dokumentär på söndag.

Hej Hillevi!
Jag tycker att det är mkt tråkigt att du jmf KOMET och andra föräldrastödsprogram med att skrämma eller psykiskt misshandla barn. Eftersom jag själv är psykolog och har arbetat med dessa program kan jag berätta för dig om hur de faktiskt går till.
För det första har föräldrastödsprogrammen ingenting med Nannyakuten eller andra TV-program att göra. Man tar också bestämt avstånd ifrån bestraffning eller att skrämma barn.
Föräldrastödsprogrammmen är framtagna för att hjälpa föräldrar att ändra sitt beteende så att de kan hjälpa sina barn. Barnen det handlar om är barn som har svårigheter pga att de slåss eller på andra sätt är utagerande. Dessa barn har oftast inte kompisar eftersom de andra inte vill leka med barn som slåss, de är ofta ledsna och deprimerade och mår inte särskilt bra. Mönstret som KOMET, tex, försöker bryta, är att dessa barn generellt enbart får höra negativa saker om sig själva. De får skäll i skolan för sitt beteende, blir utstötta av andra barn, de får skäll hemma av mamma och pappa. Deras självkänsla är sällan särskilt god.
I KOMET ser vi detta som ett vuxenproblem, det är de vuxna som behöver ändra sitt beteende för att kunna skapa en bekräftande, stödjande och positiv miljö där barnet känner sig värdefullt och omtyckt.
Det finns flera huvudfokus i programmet. Det viktigaste är kommunikation. Föräldrarna får lära sig att kommunicera med barnet på barnets villkor. Det handlar dels om att leka med sitt barn, att prata med det om det som intresserar barnet. Alltså visa intresse, vara delaktig och bygga en relation. Föräldrarna får också lära sig att bekräfta barnet. De här barnen får oftast bara höra om allt de gör fel. Här får föräldrarna hjälp med att istället lyfta fram det positiva de faktiskt ser och har i sina barn. Ofta blir föräldrarna och barnen väldigt glada och lättade, eftersom de generellt har hamnat i en negativ spiral. En del föräldrar börjar gråta när de kommer på att de glömt att berätta för sina barn att de är väldigt fina barn. Barnen säger ofta spontant att ”pappa har slutat skälla så mycket” eller ”Nu är mamma mycket snällare och då blir jag också snäll”.
Vidare försöker man lära föräldrar inlärningspsykologi. Hur hjälper man sitt barn att inte slå andra barn? Inte genom att bestraffa, skrämma eller skälla. Vi människor – vuxna och barn- styrs av de positiva konsekvenserna våra beteenden får, inte de negativa. Bestraffning skapar skam och skuld, och det förändrar inget i beteendet. Det är det man har använt hittills, vilket bara har lett till denna negativa spiral.
Ett exempel kan vara ett nioårigt barn som blivit utstött och mobbad i skolan pga att det slår och biter de andra barnen när det blir argt. Föräldrar och skola ser ett bråkigt och stökigt barn, och bekräftar på så sätt denna bild av barnet. Det vi ser ör vuxna som behöver blir bättre på att kommunicera och lyfta fram barnet, som behöver ändra sitt beteende. Vi ser ett vuxenproblem som har belastat barnet.
Steg ett är alltså att skolpersonal och föräldrar skapar en positiv och god relation med barnet- det ska känna att alla är på barnets sida. De vuxna börja med att sluta skälla, sluta uppmärksamma det negativa hos barnet. Istället göra tvärtom- tillrbinga tid tillsammans, leka, prata med varandra, försöka skapa den bekräftande och trygga miljö som alla barn har rätt till.
Jag har aldrig stött på ett barn som inte vill sluta slåss (tex) eftersom de inte vill vara ensamma och utstötta. Tillsammans med barnet pratar man om att man får bli arg, att hur känslor känns i kroppen och att man inte bestämmer själv vad man känner. Men att det inte blir bra när man slåss. Detta fattar de flesta barn förstås. Man hjälper barnet hitta alternativa beteenden. Här måste skolfröken involveras och stötta barnet.
Tex Om man blir arg, då kan man…ropa på fröken…räkna till tio och ta ett djupt andetag… gå in i ett annat rum och slå på argkudden/skrika osv. Barnets egna förslag. Och sedan mycket stöd och uppmuntran från vuxna- direkt. Det handlar om ett nära samarbete med barnet där man hela tiden visar barnet att man tror på det, att det har rätt att känan vad det känner, bli arg och så vidare- bekräftande. Och att barnets alternativa beteende är ngt som vi tillsammans hjälps åt med. De här barnen behöver få höra extra många ggr när de gör ngt bra, det räcker inte med en gång som för andra ungar- de har en så stor brist på bekräftelse, att de behöver oerhört mkt påfyllning. Föräldrar och skolfröken behöver lära sig detta, att inte skälla mer och istället hela tiden lyfta fram det barnet gör som är positivt. Detta är inte lätt för många vuxna. Det tycks vara så att de flesta viuxna är bättre på att använda orden ”nej” eller ”inte” i samband med barn.
Barnet väljer själv vad de ska få för belöning tex när de har lyckats med detta fem ggr, eller vad förälder och barn kommit överens om. De flesta vuxna tror att barnen ska välja en leksak eller liknande. Nästan inga av dessa barn gör det. De väljer att ”leka med mamma en hel dag”, eller att på andra sätt tillbringa tid med sina föräldrar. Det är alltså barnets val.
Avslutningsvis är KOMET alltså inte för föräldrar och barn som redan har det bra. Många reagerar med ”men man ska väl inte behöva införa lektid eller kommunikation med sitt barn, sådant är ju självklart”. I många familjer är det precis så, det behövs inte.
Men tyvärr behöver en del föräldrar hjälp med detta och tyvärr mår inte alla barn bra.
Situationen du beskriver med din egen förälder låter som psykisk misshandel i mina öron. Jag vet inte om din förälder hade kunnat bli hjälpt av KOMET med att förändra sitt beteende, det låter kanske som att problemen var ännu mer allvarliga och att en annan typ av hjälp hade behövts. Det är förstås tråkigt att du/ni kanske inte fick det. Men jag hoppas att det inte behöver betyda att du framgent för den sakens skull vill framhävda i att andra familjer inte ska få den hjälp de kanske behöver.
Så väl utvärderingar som enskilda familjer och barn jag har arbetat med har bekräftat att KOMET förändrat deras liv. Vi ser barn som växer, vars självkänsla blir starkare och de blir gladare. En liten tjej sa till mig ungefär: ”mamma har blivit jätteduktig. Förut skällde hon bara och jag fick ont i magen och ville bara skrika. Nu är mamma världens bästa skalman när vi leker och hon kan bygga kojor med mig. Och jag vill inte skrika längre”.

Hej barnpsykologen,
Jag håller med dig till 100% att barns beteendeproblem är ett vuxenproblem och närmare bestämt föräldraproblem, eftersom föräldrarna inte har klarat av sitt föräldraansvar. Men jag har vissa invändningar till metodiken.
Du säger att KOMET ska lära de vuxna att intressera sig för sina barn och att vara delaktiga. Det är ju jätte bra. Men. Att barn ska få detta som en ”belöning för ett önskat beteende” vänder jag mig PMot. HELT OAVSETT om det är en önskan från barnets sida. Barn ska inte förtjäna sina föräldrars uppmärksamhet, kärlek, intresse, delaktighet eller relation. Tvärtom ska ni lära de vuxna att detta är en förutsättning för alla mänskliga relationer – så även när de gäller små barn.
Jag som vuxen behöver inte behaga min man och vara honom till lags för att få hans intresse, delaktighet, kärlek eller vad vi nu kallar en relation för. Och därför behöver inte barn heller förtjäna sina föräldrars kärlek.
Jag tycker alltså att ni lär barnen precis tvärtom vad ni borde göra. Med era metoder kommer barnen att tro att de alltid måste vara på ett visst sätt för att få kärlek. Det är horribelt.
Det som ni borde göra är att ”uppfostra” föräldrarna. Ge dem läxor. Och belöna dem med lite fysisk närhet när de lyckas 😉

Jag och min man går på ett sådant där föräldrastödsprogram som heter Familjeverkstan. Det är till för familjer som INTE har några egentliga problem utan där föräldrarna bara vill bli bättre föräldrar helt enkelt. Och det är jättebra! Där trycker man på att så länge man inte ger barnen uppmärksamhet, tid och kärlek så fungerar inget. Det går inte att tro att man kan få barnen att göra ”som vi vill” om man inte har en bra relation i grunden. Som någon tidigare skrev, barn ska inte belönas med kärlek om de gör som vi vill, de ska ha villkorslös kärlek och närhet. Bestraffningar nämns över huvud taget inte. Konsekvenser av ett agerande nämns, men det är då något man ska ha diskuterat med barnet i förväg av typen ” om du inte klär på dig när jag ber dig blir vi inte klara i tid och då hinner vi inte i tid till din utflykt på dagis”. Det handlar mer om att få barnen att förstå att deras agerande får konsekvenser för dem, inte att bestraffa dem för agerandet. Så jag tror inte att alla sådana här kurser är dåliga. Jag gick en för ett par år sedan också som hette COPE, den var mer ”amerikansk” och tog bl.a. upp time-out, belöningar med guldstjärnor osv. men alla vi som gick den kursen – och kursledarna – tyckte att det var helt befängt och valde att inte använda oss av den delen.