Människor som Marathon-Mia är guld!

Det finns medmänniskor och motmänniskor – och sedan finns det människor som sprider så mycket positiv energi omkring sig så det nästan går att lysa upp en hel stad med dem.
Somliga tar fyrtiotusen för att berätta om sin drivkraft – andra gör det alldeles gratis och i bara farten.
En av dem är Mia Thomsen, även känd som Marathon-Mia, duracellkvinnan, evighetsmaskinen som kan gå eller springa eller simma eller cykla i princip hur långt som helst. På ett enda drivmedel: Glädjen.
Och i mitt förra liv var jag rätt skeptisk till människor som verkade alltför glada och tjosan hejsan. Trots att jag ibland anklagades för att vara likadan själv. Men bara av sådana som inte hade träffat Mia…
Jag tänker på henne varje dag. Varje gång jag springer och det går lite trögt – eller när jag åker på lite motlut i livet, då hör jag henne:
”Det bygger pannben att alltid vara sist!”
Eller när matkassarna är så fruktansvärt tunga och mannen är borta med bilen:
”Men tänk vilka starka armmuskler du kommer att få!”
Eller när man tycker att man är lite extra tung i kroppen:
”Se det som lite extra tyngder, det bygger starka ben” eller ”Vilken skön vaddering du kommer att ha i gruset!”
Innan jag ens hade gett mig ut för att springa lärde hon mig hur jag skulle tänka om det var mycket folk i spåret:
”En del löpare blir irriterade och sura om det är trångt, men jag tänker bara ”Åh vilken fin gammal tant – undrar hur länge hon har haft den där hunden” – eller ”Tänk vad skönt att kunna gå ut med barnvagnen och ta kompismamman med sig, undrar vad de ska göra sedan”.
Marathon-Mia är född nyfiken, precis som vilken bra journalist som helst. Nyfikenheten är en bra drifkraft. Att ge sig ut i spåret för att kolla vilka blommor som har kommit upp nu då, eller hur det känns att springa 13 kilometer i ösregn eller vilka mer som är lika tokiga.
Mia har lärt mig att alltid se en uppsida på allting. Att alltid välja att se det som är bra.
Gick det långsamt? Jaha, men Gud, så långt jag sprang. Rekordlångt!
Höll jag samma tempo? Jamen, kolla vilken låg puls jag hade – då kan jag ge mer nästa gång, då har jag fått upp kondisen, yippie!
Orkade jag bara fem kilometer? Men dra mig baklänges, vad fort jag sprang på de första kilometrarna, det trodde jag aldrig. Rekord!
För mig har det blivit självklart. Och det är inte förrän jag hör eller läser om alla andras självtvivel på facebook som jag fattar hur ovanligt det här tänket är.
Och det har jag Marathon-Mia att tacka för.
Det finns en uppsida på allting. Det gäller bara att kunna se den – och kan man det kan man köra på i några mil till.
Alla ni som behöver en dos Marathon-Mia ska läsa hennes blogg. Varje dag, året runt. Och jag lovar att ni kommer att må bättre och springa fortare och längre. Om det är det ni vill. Annars kommer ni bara att bli glada och imponerade av denna fantastiska kvinna.
Oss emellan kan jag meddela att hon är en fullkomligt fantastisk vän också. Lite smågalen – och med världens största hjärta. Men det förstod ni kanske.