Skiljer vi oss för lätt?

Allas-krönika publicerad 14 november:

Skiljer vi oss för lätt?

Jag var runt nitton år första gången jag skulle gifta mig, i San Francisco av alla ställen. Det var nog ingen mer än jag som förstod vad jag såg i honom. Men det var så häftigt att vara så älskad. Så coolt att vara förlovad… Det var inte förrän två veckor innan bröllopet som jag vaknade upp en dag och tänkte att herregud, jag kan ju inte gifta mig med honom! Så jag tog min ryggsäck och rymde tillbaka till Sverige. Vi hade redan fått de flesta av våra bröllopspresenter och hans mamma hotade att skicka hela den italienska maffian efter mig. Jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Andra gången jag skulle gifta mig var nästan tjugo år senare. Jag ville egentligen inte, men min blivande man sa: Funkar det inte kan vi ju alltid skilja oss. Den gången höll äktenskapet i tre månader.

Skiljer vi oss för lätt? undrar Catharina i Göteborg.
Nej, det tror jag inte. De flesta jag känner – åtminstone de som har barn – har kämpat i flera år innan de kastar in handduken.
Däremot tror jag att vi gifter oss för lätt.
Många verkar gifta sig som en kul grej. Eller för att hon har tjatat jättelänge och han inte har några argument kvar. Eller bara för att man är skiträdd för att aldrig bli gift.
Ibland blir jag alldeles förskräckt över alla tidningar som specialiserat sig bröllop och bröllopsklänningar och bröllopsfrisyrer och… Som om ett sagobröllop skulle vara ett botemedel mot allt som är jobbigt i livet.
Men visst, det trodde jag ju också en gång. Att bara vi gifter oss så blir allt bra. Då slutar han att dricka. Då kommer hans mamma att ta mig på allvar. Då kommer jag att få samma status i familjen som hans exfru. Sorgligt nog så tror inte att jag är ensam om att ha varit så blåögd. Jag tror snarare att det är därför som 20 000 giftermål slutar i skilsmässa varje år i Sverige.

Jag hade aldrig trott att jag skulle våga mig fram till altaret igen efter två sådana katastrofer. Men så träffade jag Gunnar. Och vi fick barn. Någon har sagt att skaffa barn är som att kasta in en handgranat i ett förhållande. Jag håller med. Man får verkligen se sin partners allra värsta – och bästa – sidor när man kravlar runt i trötthetsträsket.
Så när andra barnet var på väg kände jag att joo, tamejsjutton. Den här mannen vill jag leva resten av mitt liv med. För att han är så jäkla bra, helt enkelt. Egentligen är det synd att inte alla kvinnor får varsin Gunnar. Då skulle nog ingen skilja sig. Jag borde nog klona honom och sälja honom på blocket.se.
En del av vår lyckliga hemlighet är att vi skrattar så mycket tillsammans. Och de bästa råden om giftermål har jag faktiskt hittat på skrattnet.se. Där har de intervjuat barn om hur man gör för att få ett äktenskap att fungera.
Ricky, 10 år, har det bästa knepet:
”Säg till din fru att hon är vacker även om hon ser ut som en lastbil.”
Ja, jag kan lova, att det gör Gunnar. Varje morgon.

3 kommentarer Skriv en kommentar