Vad ska vi göra med alla knaspappor?

Varsågoda, min fars-dags-krönika:
(Publicerad i Allas Veckotidning 20081030)

Snart är det fars dag igen. Enligt Statistiska centralbyrån kan nästan 5 miljoner små och stora barn i Sverige fira sin pappa den 9 november. Genomsnittspappan är 54 år gammal och heter Lars. Han har 2,2 utflugna barn i åldrarna 21-26 år. Omkring 45 000 pappor kan fira sin första fars dag i år. Förstagångspapporna är i snitt drygt 31 år gamla. Det vanligaste tilltalsnamnet bland de nyblivna papporna är Johan.
Men alla fäder är inte trygga genomsnittspappor. Vi är ganska många som har pappor som ärligt talat har varit ganska ansvarslösa.
Som Mian Lodalen. I sin gripande självbiografiska roman ”Dårens dotter” berättar hon om sin längtan efter den halvtokiga pappan. Om hur hon bad till Gud att han skulle komma och hämta henne och vilja ha henne. Alltid.
Men han var inte som andra pappor. I sin dagbok skriver hon ”Pappa är inte klok. Det är inte så att han är sjuk i huvudet på riktigt. Fast helt säker är jag inte. Han gör saker som ingen annans pappa gör. Bänga grejer som man inte får. Och sånt man absolut inte får. Det gillar inte folk.”
Vad ska vi göra med alla frånvarande knaspappor? undrar Emma i Göteborg.
Ja, om jag det visste. Min egen pappa var väl ingen mönsterpappa, precis. Men liksom Mians hade han ett hjärta av guld.
”Din pappa var något så ovanligt som en man som tittade folk i ögonen”, sade en man en gång till mig.
Och han var min pappa. Bara min. Vi var likadana, av samma sort. Vi tänkte likadant och hade samma humor. Vi kunde sitta tysta i sextio mil och titta på allt som for förbi bilfönstret. Och så plötsligt, efter flera timmar, så kunde det dyka upp en ko vid en husvägg – som gjorde att hela tankeresan blev hysteriskt rolig. Då skrattade vi, samtidigt, så mycket att pappa var tvungen att stanna till på vägrenen, för annars hade vi kört i diket.
I slutet av sjuttiotalet skilde sig mina föräldrar. Det fanns mycket alkohol, otrohet och bråk med i bilden. Och det fanns en tid när jag aldrig mer ville se min pappa. När jag var övertygad om att han låg bakom allt ont.
Han fortsatte slarva med livet och hade ständigt en ny kvinna vid sin sida. En dag ringde en av dessa kvinnor och sa att nu fick jag vara så god och komma och hälsa på. Han var ju trots allt min pappa. Egentligen ville jag inte alls. Men jag var lite rädd för henne – hon kastade saker omkring sig när hon blev arg. Så jag gick dit.
Och någonting hände. En dag var det inte så jobbigt längre. En dag kunde vi skratta tillsammans igen, min pappa och jag.
Kvinnan byttes ut och pappa skaffade sig en egen etta. Det var där jag ringde på när jag var tretton år. ”Pappa, kan jag få bo hos dig?” Jag flyttade in och fick sova på soffan i det enda rummet.
Det betyder inte att han plötsligt började laga mat, tvätta och såg till att jag kom till skolan på morgnarna. För det gjorde han inte. Men han fanns där, som den godhjärtade pappa har trots allt var. Han visade mig att det faktiskt går att överleva på kärlek, humor och färdigköpta fiskgratänger.
Knaspappor behövs också. För en knaspappa är trots allt bättre än ingen pappa alls.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.