Ja, här sitter jag och gråter igen. När jag ser Obamas tal i Chicago. Och mina vänner i San Francisco berättar att folk dansar och gråter på gatorna.
I går kväll försökte jag förklara för Elliot att det här var ett historiskt val, att det är en väldigt speciell man som kan väljas till president i Amerika.
”Han heter Barack Obama”, sa jag.
Elliot såg fundersam ut.
”Tycker du att det är ett konstigt namn?”
”Ja, och han har konstigt hår och det ser nästan ut som solstrålar fast svart”, sa Elliot.
Det tog en stund innan jag insåg att han pratade om en tecknad seriegubbe på tv, som han satt och tittade på.
Jag får förklara det här med Barack Obama senare. Om att drömmar kan slå in. Om att det aldrig är för sent. Om att man aldrig ska ge upp. Om att människor är mycket klokare än man tror. Även i Amerika.
Det ska jag förklara senare. När vi har stängt av Bolibompa.
