Sally är en sådan där människa som kommer hem till en för första gången och ställer sig och skurar kaklet i köket. Utan att ens fråga först. (Och det är tur, för då hade jag nog tackat nej).
Jag älskar sådana människor.
”Du kan få bli min svärmor!”, sa jag.
Hon skrattade.
”Men hur gör din svärmor när hon kommer hit då?”
”Inte mycket.”
”Hon kanske inte vågar.”
Nej, så är det nog.
Jag tror att trixet är just det: Att inte fråga först. Utan att bara kavla upp ärmarna och göra, när man kommer hem till småbarnsfamiljer.
Jag lovar, vi blir inte ett dugg förnärmade – utan bara så oändligt, oändligt tacksamma.
2 kommentarer
Sally är väldigt välkommen hem till mig. Jag törs garantera att hon inte blir sysslolös.
Oj, det beror nog på vilka erfarenheter man har. Jag är van vid släktingar som på eget bevåg möblerar om, byter gardiner och köper tusentals små fiffiga saker till hemmet för att sedan kräva tacksamhet. Sally skulle skrämma livet ur mig. Men så är jag inte småbarnsförälder heller…