Kalas!

Bästa grannen Cattis hade utrensning på landet. Vi fick flytvästar och simdynor och vinteroveraller och stövlar till barnen.
”Behöver ni ett par extrasängar också?” frågade hon.
Vem behöver inte det, på landet?
Så vi kånkade hem med dem, jag och femåringen. När vi nådde friggeboden tittade jag på honom.
”Vill du ha en egen säng i sovrummet?”
Han nickade.
Så vi bar in den ena sängen i huset igen, fällde upp den invid fönstret – och bäddade fint.
Och stoltare, lyckligare kille än vad han var just då får man leta efter. Han satt i sängen som en kung i sin tron.
”Mamma, det här är som kalas för mig!”

2 kommentarer

Jag höll på att fråga mig hur du fått så goa ungar, men sen läste jag din blogg och blir helt varm. Du skriver om dina ungar med sån kärlek och värme. Varför har jag inte hittat dig innan? Jag är lite rädd att det här med att vara en bra mamma är åldersbetingat, att kvinnor som du gjort det ni velat innan, jag är så ung, vill göra så mycket. Största skräcken är att jag inte kommer prata om mina barn med samma värme. Fast ändå längtar jag ibland. Ska ta och läsa mer i din blogg, kloka fina Hillevi.

Var tvungen att skriva igen efter att jag läst ett par månaders bloggeri. Vackra barn har du, men din yngste son är så vansinnigt lik min bror som han såg ut när vi var små. De kunde varit kopior. Kan knappt fatta att min lille fine, söte tjockis med världens underbaraste kinder är tjugo år nu och längre än mig. Så passa på att njuta av din sons fina, fina kinder medan man når dem 🙂