Lalalalalalalaaa! Alla som har sett Solsidan på tv känner igen signaturmelodin. Samma melodi ljöd över Saltsjöbaden, där loppet Solsidan Runt ägde rum.
Men det var knappt att jag kom dit. För kvällen innan tänkte jag att jag aldrig i livet skulle orka ett lopp till den här veckan, och framför allt inte ett millopp – jag som inte hade sprungit en mil sedan Tjejmilen förra året.
Men i morse när jag vaknade var jag pigg som en mört. Klart jag skulle springa Solsidan Runt! I ett område som jag aldrig annars har en anledning att besöka, dessutom skulle jag ju få springa i Överklassen! Bara en sådan sak. Det är min enda chans att få vara med i det gänget.
Jag tog Saltsjöbanan ut mot Saltsjöbaden. På tåget träffade jag en man som brukade springa en massa maraton. Vi pratade om olika spektakulära lopp han hade sprungit runt om i Europa. Han sa att det märkligaste lopp han hade sprungit var ett maraton på ett fängelse i Tyskland, Knastmarathon i Darmstadt. Bara säkerhetskontrollerna för att få komma in var rigorösa. De fick inte ta med sig kameror av integritetsskäl, internerna sprang ju också.
”Vad mycket man måste hinna tänka när man springer 24 varv i ett sådant lopp”, sa jag.
Han nickade. Ja, det är klart. Man undrar vad killarna sitter inne för, vilka brott de har begått, varför de hade gjort det, vilka människoöden som ligger bakom varje människa i ett fängelse.
Samtidigt tänker man såklart på kontrasten, på vilken lycka det är att kunna springa vilka lopp man vill, på utsidan. Att kunna röra sig fritt. Allt det där som vi andra tar för givet.
Kontrasten blev också så tydlig när vi kom fram till Saltsjöbaden. Det stora mäktiga Grand Hotel där Saltsjöbadsavtalet skrevs på 1938, tornade upp sig nästan som en vacker borg. De stora, svindyra båtarna trängdes i hamnen. Solen sken, vattnet glittrade och nummerlapparna delades ut av människor i vit skjorta och fluga. Jodåsåatte.
Startområdet var inte heller som vanligt. Det var lite lalalalalalalaaa där också. Inget vatten innan start, väskorna och överdragskläderna fick lägga in i en stor fin bil och ”bajamajorna”, det var toaletterna inne på Saltsjöbadens hotell. Men alla var trevliga och berättade glatt att loppet var i en mycket kuperad terräng, så när starten gick för oss i Överklassen så lade jag mig långt bak i ledet. Sist skulle det visa sig, men mina kompisar i loppet gjorde ändå tummen upp och sa Bra jobbat!
Vi sprang mycket längs vattnet med miljonbåtarna och förbi tennisplanerna där flera avsnitt ur Solsidan har spelats in. Jag spanade hela tiden efter en Ove, men ingen gjorde sig riktigt tillkänna. Inte heller såg jag någon åka runt på en segway. Däremot var alla väldigt stiligt klädda och villorna såg ut som mindre hotell, allihop.
Det var upp och ner för backar. Upp och ner. Och så upp och ner igen. Jag hade fullt sjå med att hänga på en tjej med Clowner-utan-gränser-t-shirt för att inte irra bort mig bland villorna. Senare fick jag höra att tjejen som länge ledde loppet gjorde just det, sprang fyra kilometer åt helsingefyr och därmed gick miste om priset: Champagne och Hummer. Så surt!
Kanske kunde banan ha varit uppmärkt lite bättre och vägvisarna lite fler – men de som fanns var väldigt rara och hejade som sjutton.
Vätskekontrollerna var av den familjära typen, ibland fick jag nästan en känsla av att familjerna själva hade satt upp ett bord i trädgården med lite saft till oss som kämpade upp och ner i backarna.
Fem kilometer, det var mitt mål att springa utan att gå. Resten fick bli bonus. Jag lyckades med fem och en halv, sedan kom en jätteuppförsbacke som sög musten ur mig. Och efter den tillät jag mig att gå i vissa uppförsbackar, för att spara andningen och benen.
Men jag klarade milen! Vi sprang i mål på en liten amfiteater där musiken och jublet nådde nya höjdpunkter. Självklart temat från Solsidan. Lalalalalalalaaa!
Jag sprang faktiskt milen sju minuter snabbare än Tjejmilen förra året. High five på den! Kroppen höll, inget gjorde ont – så nu vet jag – Tjejmilen nästa lördag kan gå ännu snabbare.
Snabbare än segraren kommer jag dock aldrig i mitt liv att kunna springa. Henrik Löfås sprang på 33:52. Respekt!
Självklart fick han hummer och champagne!
Efteråt kunde man ta sig ett svalkande dopp på badhuset. Det var det rätt många som gjorde. Dock inte jag. Det får bli nästa gång. Solsidan Runt kommer jag gärna tillbaka till.
