Warning: Constant WPLANG already defined in /home/granding/flytt.hillevi.nu/wp-config.php on line 69
Är du nöjd? – Hillevi Wahl

Är du nöjd?

Läser en intressant bok just nu. ”Förnöjsamhet” av Stefan Edman och Tore Hagman. Den handlar om den svåra konsten att känna förnöjsamhet.

”De flesta av os har en bra bostad, mat och kläder, semester och pension.
Men har det gått till överdrift? Svenskarnas privata konsumtion uppgår årligen till det astronomiska beloppet av ett tusen två hundra miljarder kronor. Somliga av oss har fler prylar än vi hinner använda och pyssla om. Och shopping har blivit ett fritidsnöje.
Samtidigt säger statistiken att vi är ”de ensammaste i världen” att generationerna hos oss är mer åtskillda än i något annat land. Att vi är oroliga och missnöjda och därför äter allt mer lugnande medicin. Eller tröstar oss med att ständigt köpa nya saker.”

Jag blir alltid misstänksam när jag ser människor som Charlotte Perelli, som säger att hon ääääääääääälskar att shoppa. Sådär nästan maniskt. Då tänker jag ”undrar hur hon mår egentligen”.
Och ganska snart står det på löpsedlar om sammanbrott och skilsmässa.
Fast män köper nog ännu mer. Tekniska prylar, inte skor. Och det är sällan de bryter ihop på löpsedlar lite senare.
Vad beror allt det här på, tror ni?
Och känner ni förnöjsamhet i livet?

5 kommentarer

Ja.. det är säkert så. Men jag vet inte om Perelli är något jättebra exempel egentligen. Hon har ju varit i hop med sin karl jättelänge och hållit för en hel del påfrestningar under åren. Dock har men sedan mitten av nittiotalet kunnat läsa om hennes shoppingfrossa..
Men det är nog som du säger. Man handlar för att trösta sig. Dock är det säkert individuellt hur mycket tillfredsställelse man finner i handlandet.
Jag hade nog varit mer förnöjsam om jag haft lite mer pengar så jag hade haft råd med lite shopping 😉

Vi konsumerar inte särskilt mycket alls, trots att vi har hyfsad ekonomi. Våra barn har inte ens miljoner leksaker, som de flesta andra barn. De får födelsedagspresenter och julklappar och om det blir nån ny leksak däremellan får de i de allra flesta fall (självklart gör vi undantag då och då) köpa den för egna pengar.
Men faktum är att jag är mycket nöjd och tillfreds – på det allra privataste planet. Jag har en underbar familj, man och tre underbara barn, som jag älskar över allt annat. Jag har goda vänner som hjälper mig och lyfter mig om saker går på tok och ett nätverk av hjälpsamma underbara grannar. Här skrattas det mycket om dagarna. Både min man och jag trivs med våra jobb.
MEN att den lilla kärnfamiljen är så isolerad i Sverige tycker jag är en enorm svaghet för samhället!! Min egen släkt är helt avskärmad från mig. Den närmaste familjen har jag kontakt med, men missbruksproblem i stora delar av den gör förhållandet lite ansträngt och jag trivs bra med att ha dem på många, många mils avstånd och bara träffa dem ibland. Mostrar, kusiner etc. har jag ingen kontakt med alls – och DET är tråkigt. Men det har man inte i min släkt, det anses helt normalt att kunna gå förbi sin egen kusin på gatan utan att känna igen vederbörande. Min egen pappa gick inte på sin lillebrors begravning för att han och broderns fru var lite sura på varann – för att de har alltid grälat om politik genom åren! Det är ju helt sinnessjukt! Allt det här är så klart sorgligt för mig, men jag skjuter det ifrån mig och är tacksam för det jag har skapat i mitt eget liv.
Jag har mycket mer att säga om ämnet, men poängen är i alla fall att t.ex. danskarna har mycket starkare sammanhållning inom släkten – och när man firar sin 30-årsdag med jättebaluns för vännerna så är självklart även släkten, inklusive gamla farmor och mormorsmor, bjudna. För man HÅLLER IHOP. Och det har vi tappat i det här kalla landet.

Kom bara på en sak till på ämnet familj – i Sverige ska man förakta sina föräldrar. Jag vet inte nån som inte klagar på dem och suckar över deras åsikter, stil m.m. Gamla mamma på 80 år är ju mest pest och pina. Om nån råkar ha en god relation till sina föräldrar blir han (eller mest hon) nästan misstänkliggjord av sina professionellt missnöjda kompisar. Återigen – i Danmark accepterar man generellt sina föräldrar som människor (och omvänt – föräldrarna är accepterande gentemot sina barn). Det är inte alls samma dolda klagande och hackande på närmaste familjen. Och jularna är inte alls lika Lars Norén i DK. Man har faktiskt trevligt – för att man gillar sin familj!

Intressant. Jag är själv en ganska avundsjuk människa, men bestämde mig för ett par år sedan att antingen gör jag något åt det jag klagar över (ser till att skaffa nytt jobb, jobba lite hårdare så jag tjänar lite mer, bantar mm) eller så nöjer jag mig med vad jag har. Och det är så SKÖÖÖÖNT! Jag har en fantastisk man, två underbara barn, ett jobb jag trivs med, ett hus det går att bo i och jag är ganska nöjd med det idag. Det räcker. Visst drömmer jag om utlandssemestrar jag inte har råd med, visst vill jag gå ner ett antal kilon, visst önskar jag att vårt hus låg vid stranden – men jag mår så bra att vara nöjd över det jag har.
Det har också gjort att jag engagerar mig mer i tredje världen, inte för att stilla ett dåligt samvete, utan för att jag kan. Och jag bör.

Har lite svårt att förstå det där med shoppoholic, jag tycker det är astrist att gå i affärer. Pernilla Wahlgren visade upp sin skohylla i sin blogg, oj oj. Men att Charlotte P gick i väggen berodde nog mest på hennes arbetsbörda och att det inte alls betalade sig för henne att turnera i 17 länder, kom ändå bara 18:e. Jobbar man mkt, sover lite och får motgångar så är det inte konstigt att det skiter sig till slut.