Sedan den förra vattenpumpen frös sönder har vi haft ett stående mantra i familjen:
”Ja, bara vi får igång vattenpumpen, så…”
Vi köpte en ny för en månad sedan, men den har vägrat funka. Trots att vi ringt alla våra livlinor. Vi har ringt ungefär en miljon samtal till inköpsstället och servicegubbar. Vi har tagit bort två felaktiga alternativ, frågat en kompis – och till och med publiken, vilka opraktiskt nog består av tre barn och en massa ilskna mygg.
I dag åkte vi tillbaka med pumpen till Norrtälje, för att få ordning på trycket. Men inte ens då funkade den.
Vi började misströsta. Två vuxna och tre små barn i en sommarstuga utan rinnande vatten är väl… sådär.
Men då. Som genom ett under uppenbarade hon sig. Vår superhjälte, grannen Cattis. En kvinna som kan allt och alltid tar sig tid att hjälpa till.
Hon tog sig an pumpen. Och Gunnar.
Efter femtio minuter i syrenbuskarna och minst lika många myggbett hördes ett rungande ”JA! DÄR KOM DET!”.
Trycket, alltså.
Och sommaren var räddad.
Tack gode Gud för goda grannar som Cattis.
