”Min mormor dog av en illegal abort. Hon var bara 20 år och lämnade efter sig ett litet spädbarn som hamnade på barnhem. Min mamma.
Jag trodde det var så då. På 1940-talet, att alla aborter var illegala och livsfarliga. Men när jag läser ”Historier om ett brott” av Lena Lennerhed så växer en helt annan bild fram.”
Så börjar min krönika i Metro i dag. Läs resten här.
6 kommentarer
Fast det skulle ju kunna vara så att de flesta faktiskt känner att de ångrar det och att det var det värsta de gjort? Eller?
Men de skulle väl också kunna vara så att de flesta ångrade sig att de födde den oönskade ungen och då hade det väl varit ännu värre. Eller?
Hillevi har skrivit en bok som heter ”Kärleksbarnet” (rekommenderas) där hon beskriver ett barns uppväxt under förhållanden som får en 4-åring vilja ta livet av sig. Är det sådant ni som är EMOT abort vill se? Är detta en principfråga och det inte spelar någon roll hur ungen MÅR efter födseln och om hon blir omhändertagen av sina föräldrar? Är det enda viktiga att det föds som många barn som möjligt – skitsamma om de begår självmord på löpande band? För då slipper vi själva bli kallade för ”mördare” av abortmotståndare.
Håller med dig Joanna! Måste säga att jag blev både förvånad och besviken på dig Hillevi, som för mig alltid framstått som någon med stor respekt för andra människor? Självklart MÅSTE man inte ångra en abort, men nu är det ju ändå många som mår dåligt av att ha gjort det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag själv gjort det och idag, många år senare, kan jag nog säga att det var rätt beslut att ta efter omständigheterna. MEN det är inte detsamma som att det var ett lätt beslut att fatta eller att leva med! Det är väl bra om man inte mår dåligt av de val man gör men det betyder ju inte att man ska misstänkliggöra de som faktiskt sörjer. För du tror väl inte på fullt allvar att vi gör det för att spela på vår kvinnlighet eller för att försöka väcka sympati? Jag kände en djup sorg över det barn som aldrig blev till och det berör mig illa att du förminskar det till att bli en fråga om moralism. Rätta mig gärna om jag missförstått dig, skriver detta i viss affekt…
Men vad vill man säga med alla dessa berättelsen om hur dåligt man mådde p.g.a. aborten? Det är väl självklart att ett sådant beslut inte är lätt att ta. Men det ligger något pubertalt över det hela. Det är nästan att klaga över situationen där man fick välja mellan pest och kolera – och nu ångrar sig efteråt.
Var finns alla dessa tidningsartiklar över mammor som ångrar sig sitt beslut att behålla barnet? Varför finns de inte representerade i media? För vi vet ju att de finns. Alla som jobbar med barn kommer i kontakt med dessa mammor som faktiskt valde fel en gång i tiden. Varför uttalar de sig inte? För abortmotståndarna säger ju att det är oerhört viktigt att få rätt information. Varför är alltså informationen ensidig i media?
Fast anonym: du håller ju med Joanna bara delvis. Å ena sidan var det kanske det värsta du har gjort å andra sidan tycks du ju inte ångra dig eftersom du skriver att det var rätt beslut.