Är det någon som känner igen det där? Fyraåringen orkar inte gå. Och han säger det ungefär hundraelva gånger på vägen hem, fast han sprang omkring alldeles toppenfriskt alldeles nyss på dagis.
Jag försöker ignorera eller skämta bort.
Men det börjar bli väldigt, väldigt, väldigt tjatigt.
Har ni några bra tricks så jag inte tappar förståndet och bankar huvudet i en lyktstolpe?
5 kommentarer
haha min 4-åring e likadan, men jag brukar säga: men prova att spring istället,,,,det brukar funka konstigt nog….
När mina barn var så små (det funkar fortfarande på åttaåringen ibland.. *ler*) så tävlade vi mycket och ”tappade bort” vägen hem. Barn kan tycka att hela vägen man ska gå är jääätttelåååånnng, men om man letar efter en busshållplats till exempel eller en stor ek som ska vara ”här någonstans” så brukar det gå lättare. Då tänker barnen på något annat. Man kan leka följa John oxå o gå runt buskar eller liknande, det tar oftast mindre tid än att tjata. Gå baklänges o sådant kan oxå funka.. Det var lite råd, hoppas att det kanske hjälpte dig något. Lycka till!! Tack för en bra blogg =)
har du testat med att ”inte hitta hem?”. Mina killar blir väldigt stolta när de visar att de har stenkoll och vet att man visst ska svänga vänster och inte höger och glömmer genast bort sina ”jobbiga ben” som de säger…
men visst är det väl så som Jenny säger, vad som helst som distraherar brukar ofta funka.
Jag fick ett tips någon gång, minns inte var, som faktiskt funkade på min snart fyraåring när han en period ofta hävdade att han inte kunde gå för att ett monster tagit hans ben. Knepet var att få barnet att känna att de löser ett problem själva.
Jag satte mig i hans höjd och sa: Okej, monstret har tagit dina ben och jag orkar inte bära dig, så nu vet jag inte hur vi ska komma hem. Vet du hur vi ska göra?
Varpå han stolt sa: Jag tar tillbaka mina ben, nu kan jag gå.
Det e så otroligt roligt att läsa om andra som har samma problem som en själv med sina barn, ibland känner man sig ensam och undrar om det bara e min unge som håller på sådär, men verkligheten är annorlunda ALLA barn är så hehe